poetenup1600x800_banner

Samtal, sängar, sånger


Publicerades 2018-12-03

Veronika Gustafson har sett Upprorets poet på Göteborgs stadsteater, ett rasande intensivt medley av suggestiva scener ur den sägenartade iranska poeten Forough Farrokhzads liv.

 

”Jag vill ut och se världen! Jag vill lämna allt bakom mig!”

– Forough Farrokhzad, enligt Jila Mossaed och Rebecca Örtman

 

Det är svårare att sjunga tyst än att sjunga starkt, brukar dirigenterna förmana sina körer. Det är svårare att agera subtilt än att agera häftigt, borde dramaturgerna förmana sina skådespelare. Vissa repliker blommar inte ut förrän de fått halvdö innan de lämnat skådespelarens läppar. Och en utebliven axelryckning kan säga mer än tusen primalskrik. Jag saknar nyanser.

Så, bäst att erkänna det med en gång: att uppleva Upprorets poet gör mig frustrerad. De välartikulerade revolutionära utropen har jag hört förut, de evinnerliga kärleksaffärerna gör mig andfådd av suckar, och jag blir våldsamt distraherad när Horace Engdahl trippar in och sätter sig några meter ifrån mig. Det är så intensivt, och jag törstar efter den suggestiva potential som ligger latent i det spännande konceptet, bland stormiga kärleksuppgörelser på klossar, träd planterade i händer och otippade gestaltbyten under gula regnkappor och lösmustascher.

Upprorets poet är frukten av ett samarbete mellan Rebecca Örtman och tillträdande ledamot av Svenska akademien, Jila Mossaed. Vi bjuds på ett rasande intensivt medley av suggestiva scener ur den sägenartade iranska poeten och filmskaparen Forough Farrokhzads liv, guidat av självaste Mossaed, stolt gestaltad av Bahareh Razekh Ahmadi, som ömsom berättar om Farrokhzad, ömsom om sina egna reflektioner och erfarenheter. Högtidliga uppbrott varvas med dikt, suggestiva handfladdringar och Kristina Issas vemodiga sång, plötsligt avbruten för att ge plats åt några rader på persiska.

Ensemblen, bestående av sex kvinnor, turas om att axla rollen som den vilda Forough Farrokhzad, där varje skådespelares särprägel har chansen att bidra till intrycket av en mångfacetterad, svårfångad poet som inte låter sig gestaltas av en enda skepnad. En lovande taktik som tyvärr inte nyttjas fullt ut. Den gula kappan går från kvinna till kvinna, som fyller den med samma rebelliska, hejdlösa iver, tills…

Jag tror att alla upplevelser under en teaterkväll ingår, därför tar jag med dem.

När den unga poeten dött sin hjärtskärande allahjärtansdagförlagda död, och Kristina Issas loopade sång om ”din skamlöst nakna kropp” ebbat ut, samlar jag som på en signal ihop mitt pick och pack, lirkar mig förbi Horace Engdahl och Jila Mossaed och drar. Väl ute på avenyn slås jag plötsligt av att det är något superviktigt jag bara måste fråga Jila Mossaed om… Och rusar tillbaka, tack och lov; väl uppe strömmar publiken tillbaka in i auditoriet. Jag sätter mig, pustar ut och tackar Gud för att jag inte kan förstå mig på Jila Mossaed medan ”din skamlöst nakna kropp” drar igång igen.

Ola Kjelbye

Oldoz Javidi, Bahareh Razekh Ahmadi. Foto: Ola Kjelbye

Erotiken löper som en röd tråd genom hennes liv, om man vill tro pjäsens framställning av det. Men det vill jag inte. Jag saknar inblickar i hennes skaparprocess. Nu presenteras nästan bara hennes kärleksaffärer, och i de scener där hon inte pressar fötterna mot sin älskares skrev avhandlas kärleken iallafall.

Apopå älskande… Pjäsen andas män, trots en uteslutande kvinnlig ensemble. Samtal, sängar, sånger – de är ständigt närvarande. En förklaring kan vara att de erotiska affärerna är det mest tillgängliga stoffet ur Farrokhzads liv att bygga pjäsen på. Om man inte har tillgång till en personlig dagbok utan bara en ändlös radda löpsedlar med information och spekulation kring Farrokhzads passionerade leverne, blir det väl lättast att låta det fungera som bas om man vill göra en verklighetstrogen, detaljspäckad pjäs kring hennes liv utan att behöva fabulera fram alltför mycket.

Men oavsett hur produktivt fixerad media var på hennes erotiska eskapader, hade man nog kunnat tona ner det en smula, särskilt i delarna där männen inte närvarar på scenen. Var det verkligen nödvändigt att låta den tonåriga poetissan gnida bysten mot en bok, fötterna mot en mans skrev och tala om hur mycket hon ville gifta sig för att få uppleva passion? Kunde vi inte få delges mer av hennes egna, självständiga mål, kanske mer av hennes dikter?

Den här pjäsen berörde mig inte. Farrokhzad hade vunnit mycket på att gestaltas en smula mer nyanserat, istället för att pendla mellan hyperboler och ytterligheter; ylande gråt, högtidliga förkunnanden, gapskratt och primalskrik. Visst var hon kanske ett passionerat yrväder, men jag vill tro att hon hade fler skuggor än så. En människa har sina melankoliska stunder.

Många skådespelare begår misstaget att vara alltför artikulerade. Men allt man säger är inte perfekt artikulerat; varje stavelse ska inte bejakas. Vissa ord mår bra av att få anas under en inandning, när de blir en smula halvsagda, dämpade, tillknycklade. Tänk, att låta a:et i “Europa” bara ebba ut i en koncis pust.

Men kanske hade pjäsen berört mig mer om jag själv hade varit utsatt för vad huvudpersonen, och pjäsförfattaren, har varit utsatta för? Erotiken blir väl mer spännande – upprorisk, poetisk – när den är närmast dödligt förbjuden.

Och visst ja, frågan jag har att tacka för att jag fick se andra akten: du, Jila Mossaed, vad vill du uppnå med pjäsen, vad hoppas du uppnå och vad är skillnaden mellan svaren på dessa frågor?

 

Upprorets poet

Göteborgs stadsteater

Spelas tom 12 januari

 

Av: Jila Mossaed, Rebecca Örtman

Regi, koreografi: Rebecca Örtman

Skådespelare: Bahareh Razekh Ahmadi, Kristina Issa, Oldoz Javidi, Angelica Negin Radvolt, Sara Zommorodi

Musik: Kristina Issa

 

Omslagsfoto: Ola Kjelbye. På bilden: Bahareh Razekh Ahmadi

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *