forattjagsagerdet_Anna Drvnik_banner

Pjäs för barn – för vuxna att se


Publicerades 2019-08-22

“Barnen i publiken skrattar högt av igenkänning”. Achillea Dahl har sett För att jag säger det av Unga Klara, en färgrik föreställning där gränser suddas ut och buset smittar av sig.

Vi börjar på varsin sida. Ramarna är tydliga. Vi sitter som i lager, barnen längst fram och vi vuxna längst bak. Uppdelade i publik och framför oss på scenen är det nio skådespelare. Vi som betraktar och de som blir betraktade. De är klädda i regnbågens alla färger och tillsammans med scenografin är det en palett av gul, orange, turkos, cerise, gredelin, grön, lila, rosa, blå som fyller rummet. Lite som att ett tivoli exploderat.

Inte många ord utbyts och när det väl gör det så sägs det på flera olika språk. Ett myller av olika kommunikationssätt. Det jobbas tydligt med kontrasterna mellan allvarlig vuxen och lustfyllt barn. De skarpa konturerna som bara en äldre kan ha kontra det lekfyllda bubblet som finns i varje unge. Och hur mötet mellan de två generationerna ser ut. Det stela som möter det avslappnade. Det hårda som möter det mjuka. Vuxenvärldens nyp i kinderna, ”gullande” och det där omruskandet som barnen inte alls kan besvara eftersom det är egentligen helt obegripligt varför vi gör det. Tydligt är i alla fall att det inte är för deras skull. De blir ignorerande i sina protester, hela tiden överröstade av ”Så!” och ”Näääääee”.

Det blandas upp och bryter av. Regnbågspaletten av skådisar rör sig mellan vikten av gränsdragning, integritet och den innerliga lusten till att få stoja, släppa på kraven och istället för att sträcka på ryggen göra kullerbyttor över halva scenen. Barnen i publiken skrattar högt av igenkänning när en av skådespelaren släpas fram och tillbaka över golvet i en scen som skildrar den vuxnes fullständiga hysteri i den komplexa uppgift det innebär att få på barnet en strumpa. Ett till synes helt omöjligt uppdrag. De vuxna i publiken ler, väl medvetna om svårigheten det kan vara att få på ett barn ett par sockor när denne bara vill leka.

forattjagsagerdet 2 - Anna Drvnik

Foto: Anna Drvnik

Plötsligt börjar det regna spetstyger från himlen. Små vita bollar av fluff faller ner och sprider ut sig på golvet. De fångas upp av skådespelarna som förlorar sig i det nyfunna nöjet. Vissa blir lejon, någon blir en lampa, någon annan förvandlas till en blomma och en tredje blir till ballerina. Det är tydligt vem som får vara sig själv och utforska sin kreativitet och vem som blir påklädd och uppställd till att agera så som den blir tillsagd. De tillsagda blir överrösta i tygerna, så mycket att de försvinner fullständigt under all spets och bort från de som försöker styra över hur de ska vara. Det befriar dem och lekandet får ta över fullständigt, de vuxna får ge efter och fluffmolnen börjar mer och mer fara omkring i luften.

Det händer något i det här porösa vimlet av tyg. När regnbågspaletten börjar interagera med publiken börjar de där ramarna suddas ut. Allt förvandlas till en lekplats. Vita fluffiga tyger flyger omkring. Landar i ett barns knä, passeras till en vuxens famn, tillbaka till en sprallig flicka, över en tjutande pojke, förbi en fnissande myndig och sedan tillbaka till de på scen och så går det runt, runt. Detta pågår. Länge. Jag glömmer av att jag betraktar och ska analysera, istället är jag engagerad i molnen som flyger runt mig. Buset smittar av sig. Till slut är ramarna och barriärerna helt utsuddade. Ingen är publik, ingen är skådespelare, ingen är vuxen. Alla är barn. Alla vill leka.

 

För att jag säger det

Unga Klara

På turné

Spelas härnäst på Bagarmossens Folkets Hus

29 oktober, 14.00 & 16.00

30 oktober, 9.30 & 11.00

 

 

Omslagsfoto: Anna Drvnik


Om Achillea Dahl

Achillea Dahl, 30 år och uppvuxen på västkusten men bosatt i huvudstaden. Älskar att skriva, stå på scen och sitta på balkongen med gitarren och äta choklad tills jag är mer choklad än människa.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *