dog_banner

Moraliska prövningar på Folkteatern


Publicerad 2018-10-03

“Vad är ondska? I föreställningen gnager sig frågan in långsamt, som tortyr genom skruvstäd.” Sittandes i en kyrkbänk i Dogville mediterar Sara Östebro kring ondska, individualism och hur skiftningar i språket förändrar hur vi ser på varandra.

Folkteaterns uppsättning av Lars von Triers Dogville börjar med meditation. Vi går in i Dogville-mode genom att visualisera att vi är ett berg, ett berg som är fast rotad i tillvaron, ett berg som står stadigt trots årstidernas skiftande prövningar. Vi andas in, vi andas ut.

Triers film från 2003 blev mycket omtalad, bland annat för sin estetik hämtad från teatern (inspelad i en lagerlokal med stadens hus utmålade som vita kritstreck). När nu Folkteatern sätter upp Dogville på teaterscenen får vi ett Dogville där den moraliska prövningen och nåden står i centrum. Scenograferna Charlotta Nylund och Carina Perssons scenrum låter strålkastarljuset sila genom kyrkofönster, sätter en ljusbärare mitt i centrum och ringar in spelplatsen med kyrkbänkar.

Vi följer Grace som söker skydd i en liten stad bland bergen (Dogville) i Colorado, på flykt från maffian. Stadens invånare ger henne motvilligt beskydd – först genom att erbjuda husrum, sedan genom motprestation i form av arbete. När polisens sökande sedan intensifieras kräver invånarna än större motprestation från Grace, som tillslut lever som slagpåse och slav, utnyttjad och våldtagen.

 

Öga för öga, eller vänds andra kinden till?

Från kyrkbänkar betraktar vi Dogville och dess invånare. Vilken moralisk kompass råder här – öga för öga eller vänds andra kinden till? Tom (David Fukamachi Regnfors), stadens självuttalade talesperson, är bekymrad över invånarna. Är de goda människor? Han ser sig själv som tänkare och lovande författare som ser sanningen och som genom sina handlingar kan förbättra människan. Tom lider dock av ett visst mått av självbedrägeri och en oförmåga att se sina egna brister, och har därför väldigt liten förståelse för andra människors situation och känslor. En mycket farlig man, om han hamnar i maktposition vill säga, men invånarna dyker, trots att de finner honom löjlig, upp på hans möten och låter sig vägledas av hans ord.

dog-MB-5040

Dogvilles invånare. Anna Harling, Per Öhagen, Helmon Solomon, Emma Österlöf, Kristofer Kamiyasu och “Californiaman” Joel Igor Hammad Magnusson. Foto: Mats Bäcker

När Grace (Andrea Edwards) söker skydd i Dogville ser Tom sin stora chans – genom att använda Grace kan han sätta invånarnas moral på prov, kan de ta hand om denna främling? Grace i sin tur är övertygad att det rätta är att visa människor nåd och testar även hon sina teser på stadens invånare genom de prövningar hon ställs inför. När hon stegvis behandlas sämre och sämre av staden står Grace fast i sin övertygelse att visa nåd, att de handlar som de gör på grund av sina hårda omständigheter. Förlåt dem, de vet inte vad de gör  – som Jesus skulle uttrycka det.

Tydligt är att visad svaghet triggar invånarna något ofantligt, då de tvingas se sina egna svagheter – något de självklart inte vill, så de måste trycka ner Grace, göra henne ofarlig. På henne tar de ut sina egna besvikelser och frustrationer. Tom ursäktar deras handlingar och ber Grace att förstå att folket är oroliga, och vi måste förstå dem, och Grace dras med i hans ord – och vips förvandlas Tom till en populistisk politiker med storhetsvansinne som jobbar med känslor och spelad omtanke som maktmedel.

 

Jag är inte mina känslor, som en meditationsguru skulle säga

Jag återkommer till det där berget. Om hur det finner trygghet trots prövningar. Kanske handlar det här om att ta ett steg tillbaka, som meditation också handlar om, att se att känslorna finns där, i oss, men att inte hålla fast vid dem utan låta dem fara förbi, utan att döma sig själv för att de existerar. Jag är inte mina känslor, som en meditationsguru skulle säga. Kanske är det just denna distans som är svår för oss, när vi ständigt uppmanas att vara unika och autentiska individer. Till individualismens och kapitalismens ära uppmanas vi att rulla på vågorna av våra egna känslor och undantryckta begär, det är så vi säljer varor och ideologier.

Vad är då ondska? I föreställningen gnager sig den frågan in långsamt, som tortyr genom skruvstäd. Ofta lär vi oss att sätta ondska i motsats till vad som är mänskligt – men vi vet ju att det inte är så enkelt. Det kan komma ur att sträva efter bekvämlighet, rädslan av att förlora den, och den kan uppstå som ett resultat av att vi inte vill möta våra egna brister, att inte erkänna våra misslyckanden. Ett svaghetsförakt som gör att vi håller oss själva och andra under kontroll.

 

Lustigheter som tar udden av ögonblicket

Jag dras med i frågorna, och sittandes där i kyrkbänken märker jag att finner frågorna snäppet mer intressanta än själva föreställningen i sig. För scenerna är inte så elektriska så det darrar i luften, och texten är inte så mumsig, Frida Röhls regi innehåller små lustigheter som ibland tar udden av ögonblicket och föreställningen känns lång. Jag kommer på mig själv att önska att jag kunde snabbspola framåt.

A little less conversation, a little more action. Elvis ord och ryckig dans avslutar föreställningen, efter den våldsamma slutscenen där Grace slutligen väljer hämnden istället för andra kinden. Vad för slags handling som efterfrågas här får hänga i luften. Jag tänker att det kanske är just bristen på samtal som ställer till det. För det är ingen som riktigt samtalar med varandra i Dogville – här görs inga försök att spräcka hål på den rådande språkbubblan. Skiftningar och förskjutningar tillåts ske, och där är det lätt att dra paralleller till vårt egna samtalsklimat. Små förändringar i ordval och betydelse som på sikt förändrar hur vi ser på världen och på varandra.

Vi måste bli bättre på att samtala – det är vad jag mediterar över i föreställningens avslutande andningsövning.

 

Dogville

Folkteatern, Göteborg

Spelas tom 12 december

 

Medverkande: Andrea Edwards, David Fukamachi Regnfors, Anna Harling, Kristofer Kamiyasu, Kim Lantz, Lena B Nilsson, Helmon Solomon, Per Öhagen, Emma Österlöf, Vera Hamnebo, Tuva Jagell, Siri Lindevinge, Mattias Mirgalou, Sarah Nagle Mårtensson, Isak Struck, Calle Wahlgren.

Komposition och livemusik: ‘Californiaman’ Joel Igor Hammad Magnusson

Av: Lars von Trier

Scenversion: Christian Lollike

Översättning: Staffan Julén

Regi: Frida Röhl

Rumsligt grundkoncept: Charlotta Nylund, Carina Persson

Scenografi och kostymdesign: Charlotta Nylund

Ljusdesign: Carina Persson

Mask- och perukdesign: Susanne Åberg

Dramaturg: Magnus Lindman

 

Omslagsbild: Andrea Edwards och David Fukamachi Regnfors. Foto: Mats Bäcker. Bilden visas här något beskuren.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *