Foto: Alexandra Hall

Mogna ballonger och doften av gummi


“En favoritsekvens är dansen med de födande polotröjorna, där de vita ballongerna putar ut i helt nya ställningar.” Matilda Johansson har sett Rosemarys Babyshower på PotatoPotato och har fått ta del av en föreställning fylld med kontraster och inbjudande visuella element.

Jag möts av mogna ballonger i taket och doften av gummi. Börjar osökt att tänka på kondomer men slår bort tanken, här handlar det inte om skyddat samlag utan det motsatta. Men doften bjuder ändå in till intimitet.

Skådespelaren Jenny M Jensen äntrar scenen i en tolkning av en klassisk commedia dell’arte mask och sjunger en smäktande ballad om lyckan över att få föda fram liv, men det finns också ett annat ljud som konkurrerar, ett orosljud som läggs som en kontrast mot den lyckliga sången.

Denna bild av kontraster präglar föreställningen. Där finns lyckan och frågetecknen om vad det innebär på ett existentiellt plan att vara gravid, men där finns också en stor oro och stundom blir bilderna läskiga.

Föreställningens namn skvallrar också om denna kontrast. Rosemarys Babyshower anspelar på både en skräckfilm och ett amerikanskt fenomen som nu är en klassiker även i en svenskkontext för att fira barnets nedkomst.

Upplevelsen sträcker sig över flera plan. Det finns komik, skräckbilder som ibland skrämmer och i bland roar, filosofiska diskussioner och en lek med kroppar och födandet. En favoritsekvens är helt klart dansen med de födande polotröjorna, där de vita ballongerna putar ut i helt nya ställningar.

Publiken i den nästintill fullsatta salongen domineras av vad jag kodar som kvinnor och i pausen tjuvlyssnar jag nyfiket på samtalen. Det är berättelser om egna och andras förlossningar som bubblar upp, och en hel del barnmorskor som berättar om deras arbete, vad de känner igen sig i och inte.

Temat i sig är väl värt att ägna ett helt konstnärskap åt och föreställningen lyckas ta detta till ett högre plan än en personlig berättelse.

I programbladet läser jag att detta är PotatoPotatos bidrag till att låta det gravida och födande subjektet ta plats i världen. När Paulina Göth och Jenny M Jensen möts och diskuterar “sina egna” upplevelser kring det gravida varat är det stundtals svårt att hänga med bland subjekt och objekt, men på något sätt gör det inget. Det är bjussigt och jag får något att fundera vidare över.

Ibland kan jag uppleva helheten som bitvis för fragmentariskt, det finns en risk att helheten välter över till en cabaretform, där scenerna förblir scener och inte bildar en helhet. Men frågorna som väcks hamnar rätt och binder samman väven, även om jag inte greppade användningen av maskerna som återkom i olika skepnader.

Även om det var smärtsamt att uppleva andra aktens krystwerksspelning, där vi i konsertformat får uppleva en förlossning, är det den som ger oss förlösning. Vi får vårt glas med segersaft och går hem med en tacksamhet över att blivit födda.

 

Idé, koncept, regi:  Paulina Göth och Jenny M Jensen
På scenen: Paulina Göth och Jenny M Jensen
Ljusdesign och scenografi: Kerstin Weimers
Röstverk: Zofia Åsenlöf
Dramaturgi: Helena Engberg, Freja Hallberg och Linda Forsell
Maskdesign och konstruktion: Tiina Nilsson
Produktionsassistens och maskdesign: Simone Norberg
Körtekniker: Martina Olsson

Bild i bannern: från föreställningen, foto: Alexandra Hall


Lämna ett svar till Mikael Johansson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om “Mogna ballonger och doften av gummi

  • Mikael Johansson

    Tjusig recension. Den gör mig nyfiken på pjäsen, samtidigt som den lockar mig till en mycket intellektuell och hopplöst filosofisk diskussion om vad vi menar med subjekt och objekt.
    Det födande subjektet är på ett sätt en objektifiering av subjektet.
    Jämför “Jag föder” med “Jag som subjekt föder”.
    Tack för denna fina recension. Förstår att det inte var lätt att hänga med i subjekt och objekt pratet. Det är det aldrig. Vänta tills jag tar tag i den tråden! 🙂 Mikael