mattias_collage

Kan inte Mattias Andersson få börja på sitt nya jobb i lugn och ro!


Publicerades 2019-12-12

Reika Xappola Farman funderar kring teatern i stort och kring Dramaten, Backa Teater och Mattias Andersson i synnerhet.

Det var i höst då det hände. Överallt stod det att Mattias Andersson, numera före detta konstnärlig ledare för Backa Teater skulle bli Dramatens nya teaterchef.

“Det gav mig stress” som man brukar säga på italienska. Inte över att man valt en ny teaterchef. Dramaten behöver Mattias, även om han faktiskt inte behöver Dramaten. Men det stod överallt om detta beslut och det stressade mig. Jag drömde till och med om det. Kan inte Mattias bara få börja på sitt nya jobb i lugn och ro, där han kan bena ut vad Dramaten är för något, tänkte jag. Det har ändå varit något rörigt där. Inte bara nyligen utan alltid.

Jag ställde mig frågande till varför man valde att låta världens största PR-patrull gå ut med budskapet. Hade Messias anlänt till Dramaten? Nej, “bara” en mycket duktigt konstnärlig ledare från Göteborg.

Samtidigt som nyheten pågick det även en (rätt onödig sådan) diskussion om teaterns tillstånd i Sverige (red.anm. artiklar i DN). Onödig skriver jag för att jag fick aldrig reda på vad kärnan i diskussionen handlade om. Och jag letade ändå febrilt. Kanske var det inte en fråga om olika åsikter, utan att vi har olika temperament – vilket gör att vi tror att vi diskuterar helt olika saker. Därför blir det ofta missförstånd, denna gång om teaterns roll i Sverige. Men teatern har sedan antiken bestått och den kommer att bestå för vi kan inte var utan den. Teatern, oavsett dess form, är livsnödvändig. Utgå från det ni, som är i så stort behov att diskutera teatern!

Sen är det en konstform skörare än någon annan, om vi låter dess betydelse minska, undra då vad som kommer att hända? Bygger vi parkeringsplatser där det egentligen kan finnas en teater. Får vi mer segregation och mindre förståelse för mänskligheten? Oj vilken dyster bild jag fick i huvudet. Och jag tror jag hörde Bertolt Brecht vrida sig en aning i graven.

Med det sagt så är en ny teaterchef oftast en bra grej och visar på en vilja till förändring, en god idé skulle jag säga. Även om jag personligen skulle önska att få reda på det i en mer sparsmakad form. Dvs någonstans kan det stå om en ny teaterchef, och sedan punkt. Detta för att jag med spänning kan få följa en ny era på Dramaten. Kommentarer och sakliga frågor kan komma i efterhand, efter en tid som verksam så att säga.

Vad har du för ambitioner med din tid på Dramaten?

-Det kan jag inte svara på, det får växa fram tills jag tillträder.

Citat ur programbladet till “Vi som fick leva om våra liv”.

Bra svar, Mattias.

2006 tillträdde Mattias som konstnärlig ledare för Backa Teater. En teater som betyder mycket för mig och många fler. När jag började att besöka Backa Teater strax efter 1998 så låg den vid Hjalmar Brantingplatsen och det var av en slump jag såg teatern, 12 år gammal. Jag och mina föräldrar hade just varit på en av flera minnesstunder efter branden då vi kikade in och jag frågade om vi inte kunde gå på en föreställning. Så småningom blev platsen Backa inte längre så läskig att besöka. Sorgen hade avlägsnast sig en aning för så var det, Backabranden påverkade mig så till den grad att jag inte kunde åka bort åt det hållet tills teatern blev en anledning för mig att våga ta mig ut ditåt igen.

Det märks att det var en teater som konsekvent vänder sig till den unga människan som tycker, tänker och vill. Den strävan har man sedan starten 1978 haft och det verkar som att man lyckats då vi idag kan räkna in det som en av landets ledande ungdomsteaterar. I föreställningarna jag hann se som ungdom handlade det ofta om brännheta ämnen som innanförskap och utanförskap. Det fanns ett kulturpolitisk uppdrag som avspeglades på scenen, inte minst då internationella gästspel förekom eller som den gången på premiären av Kicktorsken 2012 av Alexander Salzberger – då jag brast ut i skratt och inte kunde sluta skratta. Det var ett läkande skratt för mig som ung vuxen. Kicktorsken handlande om det kanske viktigaste för den unga människan i hur det är att leta efter sig själv mellan identiteter och subkulturer. Den hösten bad jag så många som möjligt att gå och titta på den, ungdomar i min krets var helt blown away. Teatern påminde de unga om något viktigt: Du är inte ensam!

Där i höst, åkte jag tåg ner till Göteborg för att se “Vi som fick leva om våra liv” på premiärkvällen. En föreställning som samproducerats mellan Backa Teater och Dramaten och Mattias sista föreställning som konstnärlig ledare för Backa Teater. Jag visste inte så mycket mer än att det gjorts ett tvärsnitt på Sveriges befolkning där frågan ställts – vad hade du gjort annorlunda om du fick leva om ditt liv?

Svaren hade tagits om hand för att sen skapa något av det bästa jag sett på teatern på länge. Det man kollektivt får uppleva på teatern kan vara magi – när det säger blink. En spärrar upp ögon och spetsar öronen och låter sig drabbas fullkomligt. Jag och min vän Natalie som satt där i publiken blev just det, fullkomligt drabbade. Jag kunde inte sluta tänka på “Vi som fick leva om våra liv” som ett sociologiskt experiment i gruppterapi där vi utmanas i att bemöta skuld och skam. Jag satt där förstummad.

Som konsekvent teaterbesökare på Backa Teater har jag fått följa Mattias Andersson och det har varit intressant. Jag läste i ett programblad nyligen där han i en intervju förklarade att det varit ett privilegium att få spela skolföreställningar, det gjorde mig glad. De flesta av de ungdomar jag känner som går på teater i Göteborg, besöker Backa Teater och inte Stadsteatern. Att uttrycka att det är ett privilegium att få spela för ungdomar gör att den ofta svårflörtade men ärliga målgruppen också känner sig välkommen på teatern. Slutligen skulle jag vilja lyfta, med fötter i olika kulturer och med föräldrar som immigrerat till Sverige hade jag ofta frågor och funderingar kring min identitet under uppväxten. Och utan att kunna ordet segregation fick jag för första gången på teatern höra om fenomenet, jag var 4 år gammal.

Min tanke går igång på det här med att det är Sveriges nationalscen. Vad betyder en nationalscen i en globaliserad värld och i ett polyfont, multikulturellt och segregerat Sverige? Vad är det för hus som ska göra nåt som kallas för teater för alla människor som just nu befinner sin inom Sveriges gränser? Finns det någon minsta gemensam nämnare för ”alla” människor idag? Är det möjligt att skapa kollektiva, inkluderade och samtidigt relevanta arenor? Det är en utmaning som triggar mig.

Mazel tov Dramaten! Uppfriskande med en teaterschef som inte har alla svar, utan som teatern behöver – ställer frågor.

 

 

Fotomontage: Matilda Klamas
Pressbild Mattias Andersson: Ola Kjelbye

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *