Pressbild Lång dags färd mot natt

En djupdykning i dysfunktionalitet


Publicerades 2019-09-19

“Det är lätt att förstå varför O’Neills pjäs har blivit en klassiker. De våndor som härjar familjens medlemmar är tidlösa.” Karin Noomi Karlsson har sett Lång dags färd mot natt på Göteborgs stadsteater.

 

Låt oss börja med att slå fast en sak. Eugene O’Neills klassiska drama från 1956 – Lång dags färd mot natt – är sannerligen ingen munter komedi. För den som beger sig till Göteborgs Stadsteater i höst väntar snarare en djupdykning i dysfunktionalitet som inte lämnar någon oberörd. Det är ett mörker utan slut där fem tragiska figurer står utan lindring för sina själsliga och kroppsliga våndor. Vi möter familjen Tyrone i sönderfall, märkta av åratal av missbruk och sjukdom. De kämpar alla hårt för att upprätthålla fasaden, men närmar sig likväl sammanbrottet utan möjlighet till räddning.

 

I Stadsteaterns uppsättning ligger fokus till största delen på männens inbördes relationer och superi snarare än moderns tilltagande morfinmissbruk, men trots detta är det som fångar min uppmärksamhet samspelet mellan modern och husan. Det finns något oklart erotiskt över sättet som modern berör den unga flickan. Hur hon närmar sig sin tjänarinna för att i nästa sekund backa undan som om hon hade varit på väg att göra något olämpligt. Kanske drivs hon till detta av sin upplevda ensamhet, kanske är det morfinet som får spärrarna att släppa.

 

Skådespelarinsatserna är överlag bra, här finns inget övrigt att önska vad gäller rollbesättningen. Dynamiken mellan bröderna är intressant och får mig att undra vad mer som döljs under ytan. Men det som gör störst intryck är spelet med ljus och skuggor. Sinnesstämningen hos familjemedlemmarna ackompanjeras av ljuset som är omväxlande hårt och skoningslöst, omväxlande mjukt och förlåtande. När ridån går ner lämnas vi ensamma med våra tankar om hur det ska gå för de fem personerna. När maskerna har fallit återstår ingenting mer än frågor utan egentliga svar.

 

Det är lätt att förstå varför O’Neills pjäs har blivit en klassiker. De våndor som härjar familjens medlemmar är tidlösa. Oförmågan till kommunikation är något som präglar alltför många relationer, nu som då. Det finns en inbyggd beröringsskräck här som gör att ingen läkning kommer att kunna ske – i alla fall inte så länge som personerna inte ens för sig själva kan erkänna vad som plågar dem. Lång dags färd mot natt förtjänar ännu sin plats bland klassikerna och den här uppsättningen är en smakfull tolkning av en familj i sönderfall.

 

Lång dags färd mot natt

spelas 13 september – 22 november

 

Av Eugene O’Neill

Översättning Sven Barthel

Regi Emil Graffman

Dramaturg Lucas Svensson

På scenen: Anna Bjelkerud, Eric Ericson, Fredrik Evers, Josefin Ljungman, Claes Månsson

Scenografi och kostym: Julia Przedmojska

Mask Kerstin Olsen

Musik Fredrik Möller

Ljus Tobias Hagström-Ståhl

Ljud Tommy Carlsson

 

Bild i bannern: Pressbild Göteborgs Stadsteater, på bilden – Anna Bjelkerud, Foto – Ola Kjelbye.


Om Karin Noomi Karlsson

Gästskribent för Scenkonstguiden. Karin Noomi Karlsson är en doktorand i litteraturvetenskap från Göteborg som har halkat in i teknikinformatörsbranschen tack vare sina kunskaper i översättning av teknikinformation. Litteraturnörd av börd som med myndig stämma föreläser om allt ifrån verkstadsimplementation till retorik.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *