Ida Lundqvist anpassad bild

En podd som står ut från alla andra


Publicerades 2019-12-11

P3 Dokumentär-producenten  Ida Lundqvist berättar för Minna Karlsson över en kopp kaffe om varför radio är bäst och hur arbetet går till med att skapa Sveriges populäraste podd.

I Sverige finns det en podd som står ut från alla andra. Varje vecka når den en halv miljon lyssnare, och toppar därmed poddindex utan större konkurrens. Redaktionen lyfter händelser som förändrat Sverige och har som mål att vara bäst i landet på dokumentärer.

Har du kanske lyssnat på dokumentären Mordet på John Hron – om en modig högstadieelev som blev mördad av ett gäng nynazister utanför Kode? Eller Vipeholmsexperimenten som skildrar hur försvarslösa människor på en anstalt för ”sinnesslöa” utnyttjades som försöksdjur för landets tandhälsa? Dessa berättelser utgör ett axplock av Ida Lundqvists produktioner. Enligt henne vill människor gärna berätta om vad de varit med om. ”Utmaningen ligger i att ge varje historia sitt eget liv, att komma bortom nyhetsrubrikerna och belysa kontexten”, säger hon och påpekar vikten av disposition och dramaturgi.

Det gäller att hitta ett sätt att guida lyssnaren genom berättelsen, utan att personen blir medveten om att man leder den vid handen. En del av Ida Lundqvists arbete som producent är alltså att söka efter sätt på vilka man kan suga in lyssnaren i berättelsen: ”Hur gör man en berättelse intressant för lyssnaren, utan att överdriva och med respekt för de som delat med sig av sina liv.” Fördelen med att berätta en berättelse i radioformat är enligt henne att lyssnaren hör alla nyanser och stämningar i vad folk säger: ”Ett tonfall kan helt ändra betydelsen av något, vilket inte kommer fram lika tydligt i text. Och en tystnad kan bli väldigt effektfull.”

Litteratur ligger nära Ida Lundqvists hjärta, men hon föredrar ändå att arbeta med radio framför text. Anledningen är att radio, enligt henne, tillhandahåller fler berättarverktyg. ”Radio har en annan nivå av kreativitet. Man har en berättelse och personer som berättar, men man har även tillgång till ljud, musik och rytm,” säger hon. ”Ljudet av en ringklocka kan ge associationer som är svårare att skapa genom ord på ett papper.”

I jämförelse med andra medier framhåller Ida Lundqvist radioberättandes unika interaktivitet. Till skillnad från TV, där publiken får allt serverat, lämnas det i radio utrymme för publikens egna tolkningar. Lyssnaren får möjlighet att göra egna associationer och skapa inre bilder – den bjuds in till att bli en aktiv medskapare, vilket enligt Ida Lundqvist gör upplevelsen av berättandet starkare. Producentens uppgift är att hitta sätt att väcka dessa associationer och bilder till liv hos lyssnaren: ”Hur kan jag genom dramaturgi och ljud göra berättelsen så levande som möjligt och förmedla hur det var för de som var med när det hände?” För att göra detta gäller det att leva sig in i rollen som lyssnaren som hör berättelsen för första gången, förklarar hon.

Producenten behöver även tänka på hur situationen ser ut där personen lyssnar på podden. Många lyssnare, däribland Ida Lundqvist själv, gör oftast något samtidigt som den lyssnar – som att diska, åka till jobbet eller träna. Denna flexibilitet är, enligt henne, en av fördelarna med radio. Själv förknippar hon sina gamla löparslingor med berättelserna hon hade i sina hörlurar. Men lyssnarnas multi-taskande medför också en utmaning i brist på uppmärksamhet: ”Det går inte att ha för långa betydelsebärande informationssjok, man behöver sprida ut och smyga in informationen så att ingen tappar bort sig om de förlorar fokus en stund.” Dessutom är det viktigt att förstärka otydliga saker och ha pauser för att ge tid till lyssnaren att ta in det som sagts.

Men låt oss backa tillbaka. Hur ser processen med att skapa en dokumentär ut? Allt börjar med en idé. När den godkänts sätter man igång med research: ”Man sitter ensam och läser. Sen går det över till en intervjufas med mycket resande. Och i slutet stänger man in sig i ett rum och redigerar.” Trots den stora mängden ensamtid tycker inte Ida Lundqvist att det är ett ensamt arbete. Det är alltid flera program på gång samtidigt på redaktionen, och förutom att göra egna program producerar hon även andras. I rollen som producent ingår det att fatta beslut och leda vägen för andra. Just nu sitter hon och feedbackar en kollegas dokumentär – ska något strykas, behöver något förtydligas?

När det kommer till paketering och format känner sig Ida Lundqvist fri. Om hon fick en önskan skulle det vara mer tid till att jobba i process: ”Det hade varit intressant att följa en person eller en händelse under tid. Utan att veta hur det ska sluta.” När man arbetar i realtid blir det inte lika tydligt hur en sak ska berättas, menar hon. ”Man kanske vill gestalta turer fram och tillbaka, och känslan under tiden”. Det är ett annat sätt att jobba än hon gör nu, när händelserna hon undersöker är avslutade och ligger i det förflutna.

Som lyssnare beskriver sig Ida Lundqvist som rätt kräsen. Ett program som ändå lyckats fånga hennes uppmärksamhet är Caliphate – en poddserie där the New York Times utrikeskorrespondent Rukmini Callimachi rapporterar om Islamiska staten och terrorism. Ett lite lättsammare tips är P3 Låten – ett program om svensk musikhistoria som också produceras från Göteborg. Där får artister som Sabina Ddumba och Little Jinder själva berätta om hur en av deras låtar kom till. ”Det finns en nackdel med att jobba med radio, och det är att man inte hinner lyssna så mycket själv”, säger Ida Lundqvist och skrattar.

Foto: Christian Berg.


Om Minna Karlsson

Gästskribent för Scenkonstguiden. Född 1989, bor i Göteborg. Studerar internationell projektledning inom kultur på Kulturverkstan. Intresserad av politik, dokumentärt och dramatiskt berättande och ljudproduktion.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *