EMP_EnJulsaga_Press_banner

En ok julsaga med fantastiskt ljud   Nytt!


Publicerades 2019-01-12

“Ida Jacobsen har gjort någonting alldeles magiskt”. EliSophie Andrée golvas av ljuddesignen i Helsingborgs stadsteaters En julsaga.

 

Vissa föreställningar är fantastiska.

Där man lämnas hänförd och euforisk efter upplevelsen.

Vissa föreställningar är fruktansvärda.

Där man bara längtar efter att tiden ska gå snabbare och inspekterar taket och dess rundade lampor.

 

Men vissa föreställningar, är varken eller.

Helsingborgs Stadsteaters uppsättning av En julsaga befinner sig precis där i mitten.

 

Det är inte otroligt och underbart, men heller inte så pass dåligt att jag vill gömma mig bakom en kudde.

Det är helt okej.

 

Vi kan Charles Dickens originalberättelse utan och innan. Den elake och girige Scrooge som under julaftonsnatt hemsöks av tre andar – svunna julars ande, nuvarande julars ande och kommande julars ande. Men i översättningen och bearbetningen av denna klassiska saga har någonting gått förlorat. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, men det är någonting som saknas.

Ebenezer Scrooge känns allt för snäll i första halvan för att sedan pendla över till att vara konstant tvär och omöjlig att resonera med. Hans förändring som människa går förlorad och jag ser honom inte tveka på sina handlingar eller förstå hur han har påverkat sin omvärld genom sin grymhet och girighet. Utan här kovänder han i slutet efter att ha konstant gjort narr av spökena och sina egna minnen. Jag har svårt att tro på det och svårt att relatera till det. Och precis som att Ebenezer Scrooge är svårt att ta till sig i denna förändring av hans karaktär så har Bob Cratchit också blivit förändrad. Han är osympatisk och elak i första akten för att sedan också kovända i andra akten. Jag gillar förändringar från bok till scen, det är inte det, men när det görs på ett sätt som ändrar om i grundhistorien och gör karaktärerna osympatiska så blir det svårt som publik att ta till sig. Och kanske ännu svårare när det är så välkända karaktärer – lite som att göra Kalle Anka snäll och timid med ett sansat humör.

Det blir skumt.

Någonting som däremot får mig att lysa upp är ljuddesignen. Ida Jacobsen har gjort någonting alldeles magiskt med denna klassiska berättelse och får det att kännas som att varenda ljud är viktigt, välbehövligt och ger scenen liv på ett sätt som får mig att vara delaktig. Faktum är, att detta är en av den bästa ljuddesign-arbeten jag har hört i hela mitt scenkonstliv. Jag tycker att det är extraordinärt. Jacobsen har grottat ner sig i alla ljud som kan tänkas höras, allting från kassaskåp till kråkor. Det sätter en stämning som lyfter hela föreställningen.

EMP_EnJulsaga_Press_1969

På bild: Gustav Berg, Cecilia Borssén, Maria Kulle. Foto: Emma-Lisa Pauly

Scenografin är enkel, men vacker. Den talar till mig på flera plan, framförallt när revolutionen på Londons gator drar igång och fanorna vajar i vinden med blodröda färger. Det är snyggt, det är rätt, det är otroligt välgjort och genomtänkt. Jag har även upptäckt en ny trend inom scenkonstvärlden: den snurrande scenen.

Den snurrande scenen är poppis både i Stockholm a lá Fanny och Alexander och nu även på En julsaga. Den snurrande scenen är en scenkonsttrend som jag gärna ser får fortsätta. Den är snygg, smart, inspirerande och rolig och funkar även här – väldigt bra. Min favoritdel av scenografin är utan tvekan familjen Cratchits hem, vackert och metaforiskt med stolar som hänger ovanför och skapar en känsla av varm familj men ändå alldeles urfattig.

Franciska Zahle gör ett utmärkt jobb med kostymen. De tre andarna är magiskt vridna till en helt ny nivå där over the top får en helt ny, underbar mening och jag är all in för det. Det är gnistrande vitt och de ser ut som någonting tagna direkt ur valfri snöflinga. Där dessutom de extraordinära andarna exploderar ut i färgkaskader så tonas det ner på de mänskliga karaktärerna. Det blir en finstämd kontrast.

Går vi vidare till ensemblen och deras insats så görs detta även med bravur, det är enbart fem personer på scenen men det märks inte. Deras byten är kvicka och går så silkeslent att jag glömmer bort vem det är som tidigare har spelat vad, det enda jag kan tänka på är att det är en ny karaktär. Regin alltså gjord med precision och fingertoppskänsla där den talangfulla ensemblen genomför det hela med perfektion. Men även om ensemblen gör det så pass bra så blir det ibland fel, exempelvis när dockor ska vara lille Tim och de andra barnen i familjen Cratchit. Det slår helt fel och tar bort en stor del av magin som tidigare omhuldat föreställningen.

Sammanfattningsvis är det en bra föreställning, lite grann som den där fredagsfilmen man hyr en sen kväll efter tacos. Den är sevärd, minst sagt för det otroligt välgjorda ljudet och den fina scenografin, men jag önskar att de varit lite schysstare mot originalberättelsen och karaktärerna.

 

En julsaga

Helsingborgs Stadsteater

Spelas tom 26 jan

 

I rollerna: Gustav Berg, Cecilia Borssén, Maria Kulle, Emma Mehonic, Robert Olofsson, Ebba J Dahlberg och Stina Eriksson.

Av: Patrick Barlow, baserad på Charles Dickens roman i översättning av Felicia Stenroth

Regi: Viktor Tjerneld

Scenografi och kostym: Franciska Zahle

Ljuddesign: Ida Jacobsen

Ljusdesign: Mårten Axelsson

Dramaturg: Hanna Nygren

 

Omslagsfoto: Emma-Lisa Pauly


Om EliSophie Andrée

EliSophie Andrée, född 1996. Provocerande och alldeles, alldeles underbar. Publicerad estradpoet och älskar att spela, se och läsa teater. Gästskribent och ambassadör för Scenkonstguiden.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *