Visst vill många ha kritik!

Scenkonstkritiken kämpar för att göra sig hörd i ett brusande utbud av evenemang. Men trots alla hinder finns en tydlig efterfrågan, även om få vill betala för kritiken, skriver Lis Hellström Sveningson, sedan drygt 30 år verksam som kritiker med bas i Göteborg.

Var det bra, eller? Den frågan är nog den vanligaste jag får när jag har sett en uppsättning. För mig är det sällan den intressantaste frågan. Jag är mera intresserad av vägen till ett värdeomdöme. Vad är det de gör, eller åtminstone försöker göra där på scenen? Vilka medel använder de och hur förhåller sig de olika elementen till varandra? Vad kommer ut av det hela och vad skapar det för betydelse? Viktigast av allt: kommunicerar det med mig som publik?

Kritiken består av tre delar; att beskriva, tolka och värdera. För att det ska bli intressant för mina läsare vad jag anser måste de få ett hum om vad jag skriver om. Särskilt påtagligt blir detta när jag skriver om ny dans. Det jag ser har ofta aldrig visats förr, det vilar inte på någon text eller tradition, utan har skapats här och nu. Mera ögonblickets konst kan det knappast bli. Läsaren vill veta vad det är, en beskrivning är nödvändig. Samtidigt får recensionen aldrig bli ett rent referat kryddat med lite analys. Av kritikern förväntas ett omdöme.

För att lyckas med detta behövs utrymme. Och det är där fokus i debatten om dagens scenkonstkritik ofta hamnar. Det klagas på att utrymmet har minskat. Inte bara utrymmet för den enskilda recensionen utan även omfånget på bevakningen, att det är färre uppsättningar som recenseras. Men, det är en sanning med modifikation, utbudet har samtidigt ökat och all scenkonst konkurrerar i ett tilltagande brus av andra evenemang och kultur i olika former. De stora institutionerna bevakas ofta, både av tradition och utifrån nivån på de offentliga medel som satsas där. Etablerade fria teatrar klarar sig någotsånär, men för de nya grupperingarna är det svårare att tränga igenom. Korta spelperioder gör inte situationen bättre. För dansen är det ett grundläggande problem, de flesta produktionerna spelar endast vid några få tillfällen och det kan vara svårt för både publik och recensenter att hinna pricka in dem. Dessutom är vi ytterst få kritiker som skriver om dans.

Även det geografiska området har krympt. När jag våren 1991 blev ombedd av Göteborgs-Postens kulturredaktion att börja recensera scenkonst för tidningen sträckte sig blicken längre ut. Att ibland resa till Stockholm, Malmö eller Luleå – och flera orter däremellan – ingick i uppdraget. Mina besök i Köpenhamn för att se och skriva om dans var återkommande. Idag är det närområdet som gäller, läs Göteborg. En föreställning i Alingsås eller Borås behöver kunna kopplas till Göteborg för att hävda sig. Det är en trend som gäller hela landet.

Scenkonstkritiken i Sverige är starkt förknippad med massmediernas utveckling. De moderna tryckpressarna gav fart åt dagskritiken. Premiärer hade nyhetsstatus och har det fortfarande. Därför har scenkonstkritiken sin främsta plats i dagstidningarna. När de snävar in bevakningsområdet drabbar det även kritiken. I vårt lilla språkområde finns det få tidskrifter om scenkonst, och i de tryckta är recensioner sällsynta. När internet kom befarade många att den traditionella kritiken skulle dö ut. Farhågorna har inte besannats. Den uppsjö av seriösa bloggar och nättidskrifter som skulle slå ut en "gammelkritiker" som jag, växte aldrig fram. Scenkonstguiden är ett välkommet tillskott i en nätt skara. Istället blev nätet främst en plats för snabbt och ibland oreflekterat tyckande, som Rickard Stierna skrivit om i ett tidigare inlägg. Så paradoxalt nog upplever jag att kritiken efterfrågas minst lika mycket som före nätets entré. Men få vill betala för den.

Samtidigt har kritikerns uppdrag vidgats. Idag förväntas vi inte bara recensera enskilda föreställningar. Vi ska förhålla oss till den konstnärliga utvecklingen, men även vara uppdaterade på kulturpolitiken och helst bidra med kommentarer och inlägg. Vi efterfrågas till seminarier och konferenser om scenkonst i bredare perspektiv. Somliga ser oss som viktiga vapendragare, men ibland blir effekten motsatta positioneringar. Hur som helst tar recensenter ofta ett stort personligt ansvar för sitt bevakningsområde.

Jag ser omkring 200 föreställningar på ett år. De utgör mitt arbets- och referensmaterial. Alla skriver jag förstås inte om, men allt jag ser bidrar till min förmåga att följa och bedöma scenkonstens utveckling. I recensionen handlar det alltid om att försöka nå mina läsare. Det är mitt främsta uppdrag. Jag skriver om scenkonstens former för att de på allvar intresserar mig och jag hoppas att mina texter ska bidra till andras intresse. Till läsarna räknar jag även scenkonstens utövare. Med krympande utrymme finns det inte alltid möjlighet att i detalj skriva om deras respektive insatser, ofta får helheten gå före. Förhoppningen är ändå att mina texter bidrar till samtal och dialog inom deras krets. Och mellan scenkonsten och mig, även om den sällan förs direkt om den enskilda recensionen.

Dagens scenkonstkritik beskylls ibland för att vara mesig. Det är ett svepande omdöme som jag skulle vilja se konkretiserat. Att bedöma andra människors yrkesinsatser är ett ansvarsfullt och roligt arbete. Jag vet att det finns intresse hos många läsare och tar varje givet utrymme jag får för att utveckla det.

Den här texten är en del av artikelserien Kritik som genre som görs med stöd av Göteborgs Stad.