Vardaglig konversation möter modern operamusik i "Systemet"

I fredags hade Man Must Sing sin urpremiär av Paula af Malmborg Wards nyskrivna opera "Systemet" på Atalante. Halsbrytande och vansinnigt underbar, tycker Cathrin Monell som har varit och sett.

Scenrummet på Atalante är sömlöst delat i två. Ett bakre, milt upplyst av en takkrona i modern design, dit en strikt klädd orkestertrio anländer en efter en genom att slå in en kod i låset på dörren, för att väl på insidan hälla upp ett fullt glas champagne åt sig själv och ta en måttfull klunk, och sedan slå sig ner vid sina instrument. De speglas av en trio med sångare i förgrunden av scenen, som kaotiskt berättar en historia om ett helt annat liv. De väntar på att Systembolaget ska öppna. Är det Systemet eller Bolaget de är utanför – eller kanske båda? Dubbeltydigheten poängteras både i titeln och i librettot.

Det är Man Must Sing (Nina Ewald, Amanda Flodin och Karl Peter Eriksson) som intagit scenen, ett operakompani som  beställer, producerar och framför nyskriven och normkreativ opera på svenska. Systemet är en nyskriven kammaropera av Paula af Malmborg Ward, vars verk Mytomania nyligen sattes upp på Göteborgsoperan. af Malmborg Ward ingår också tillsammans med Thomas Jäderlund och My Hellgren i trion Bänktz, som framför musiken i föreställningen. Librettot är skrivet av Naima Chahboun och regissör är Gunilla Johansson Gyllenspetz. 

Systemet består av en akt, en scen. Isobel (Nina Ewald) står posterad utanför en dörr. Hon vet inte vad klockan är, om det är en röd eller ”vit” dag. Hon ska lämna sitt cv för att söka jobb på Systembolaget. Hon råkar väcka Maggan (Amanda Flodin) som visar sig ha sovit i en orange byggsäck, av den typ som ofta parkeras på trottoarer runt om i stan för ett eller annat likgiltigt renoveringsprojekt. Så småningom anländer Sokrates (Karl Peter Eriksson) med en kundvagn med tillhörigheter – de som kommer till användning är en kaféstol av plast, en krycka, en burk folköl och några anonyma flaskor sprit. Personerna berättar i brottsstycken sina historier om hur de hamnat här – vi hinner höra flera versioner. Berättandet är vad som står i centrum, inte något yttre skeende. Och där framträder en samhällskritik med både en samtida yta av fraser och ready-mades, och bråddjupet som ryms mellan orden och musiken. Ett exempel är när den ljumma folkölen och spriten i etikettlös glasflaska, kanske hembränt eller teknisk sprit, beskrivs med formler från vinprovningar och Systembolagets smakklockor, som toner av tuggtobak och Tramadol, med inslag av råttgift.

Isobel sjunger melodiösa slingor som ekar av vagt bekanta, lättsamma melodier, om hur man bör formulera ett cv när man har luckor i det – och hur hon måste söka jobb för att försörja sig för att ha råd att läsa in matte B. Därför söker hon extrajobb på Systembolaget trots att hon inte dricker alkohol. Sokrates berättar hur man ska bygga en mur, och hur han är en av dem som byggt Sverige – något som inte alls stämmer, utan han har varit banktjänsteman. Maggans stämma är tunga, hårt separerade stavelser. Hon har sin personliga tragedi, som anknyter till aktuella politiska debatter – och när hon talar om den fastnar hon i semantik som vad ordet familjehem betyder. Och Sokrates har anammat klienttänkandet från offentlig verksamhet och säger att Systembolaget snart måste öppna, trots att klockorna står stilla och mobilerna är urladdade, ingen vet om det är natt eller dag – ”Det är vi som betalar deras lön.”

När jag läste presentationen av Systemet väntade jag mig socialrealism och ångest men tonen är en helt annan. Ilska mot samhället gestaltas i absurda effekter, i dissonanser i klangen, såväl som mellan musiken, librettot och gestaltningen, när vardaglig konversation och sarkasm möter modern operamusik. Effekten blir en föreställning som är halsbrytande, och vansinnigt underbar.