Vardagens isolation tar plats i Väntrummet

Linda Wardal har varit och sett Väntrummet på Stora Teatern. Hon ser en föreställning om vardagens isolation och längtan efter varandra i en välarbetad urpremiär.

Tid, alla verkar ha ont om tid nuförtiden. Att boka in en middag med en vän tar i genomsnitt två veckor; något längre om du bor i Stockholm, något kortare om du bor i Göteborg. Vi längtar efter att umgås, ändå finns det ett avstånd till våra medresenärer när vi sitter där på spårvagnen i de allt för trånga sätena. Inom dans och teater pratar vi om ” fjärde väggen” som syftar på den osynliga vägg som skiljer det som händer på scen från publiken. Men är det inte en intressant jämförelse att tänka att spårvagnen också har en sån där osynlig vägg, mellan främlingar på väg till helt olika möten, dagislämningar och yogaklasser? Till skillnad från teatern bör vi kanske inte stirra på våra medresenärer som om det vore ett skådespel. Men om vi blickar upp från våra telefoner och tittar oss omkring kan vi ana en värld full av inre monologer, lyssna på någons telefonsamtal eller fundera på var personen mitt emot har köpt sin väska. En kort sträcka som vi både delar och samtidigt håller oss för oss själva.

Förra veckan besökte jag Stora Teatern för att uppleva dansföreställningen Väntrummet av Mia Hellberg och Marco Wihlborg. Den tar avstamp i just de där tillfällena, när vi väntar, jämsides med främlingar, i ett väntrum eller på ett tåg, tunnelbanan eller spårvagnen. Öppningsscenen känns som en thriller där publiken slungas rakt in i ett gråaktigt rum med en bemannad lucka  i väggen (tänk vårdcentral), ett mystiskt sken av flimrande lampor och fem personer som i olika tempon försöker ta sig fram till en stängd dörr i en motstridig diagonal. Intensiteten är hög trots att allt tycks ske i slow motion som bryts av med snabba glidningar över golvet och partnering-kasst. Musiken är rytmisk och subtil. De upprepade försöken ger intrycket av att vi kanske aldrig kommer få veta vad som är på andra sidan dörren, men titeln för ikväll  antyder att det snarare är tillståndet innan, snarare än målet, som kommer att stå i fokus.  

Rörelsespråket i föreställningen rör sig mellan contemporary och en hint av olika street stilar samt en stor portion dansteater. Koreograferna har valt att arbeta med text i form av inspelade monologer, där dansen förhåller sig rytmiskt till varje ord och andningspaus. Monologerna kretsar kring allt från att känna sig misslyckad till vad de tänker om människorna bredvid. Dansarna har varsin tydlig karaktär som levereras med en stor portion humor, satir och precision. Under hela föreställningen känns koreografin väl genomarbetad och sitter som om den spelats hundratals gånger, trots att detta är urpremiären vi ser. Med tanke på att koreograferna kommer från det fria fältet glädjer det mig att se något så välarbetat och att produktionen har fått resurser. Föreställningen ingår i en stor satsning av Västra Götalandsregionen i samverkan med Stora Teatern och en rad andra scener och kommuner. 

I föreställningen Väntrummet finns det ironiskt nog potential för att sträcka ut och tänja på väntan mycket, mycket mer.  Till skillnad från klassikern I väntan på Godot har Hellberg och Wihlborg laddat föreställningen med väldigt mycket information i form av gester, otåliga rörelser och text. Men vad skulle hända om det inte skulle ske någonting alls över en längre tid? Som publik kan vi tåla fler pauser där vi inte blir underhållna hela tiden, för även om vi idag ofta tar upp telefonen när vi blir rastlösa så är det kanske just det vi behöver. I det stora hela är det en fin föreställning där jag framför allt uppskattar hur duon skapar olika rum i rummet,  som ömsom öppnas upp, ömsom skapar intimitet. Jag funderar över vems huvud vi egentligen är i och det är ett snyggt grepp när den fjärde väggen väl försvinner och publiken blir en del av helheten. Tillbaka hem på spårvagnen sitter jag och kikar runt bland mina medresenärer. Försöker att bara vara, noterar vardags-koreografin som pågår. Ibland är det skönt att bara vänta. Snart är det min hållplats.

‍