"Vajlett och Rut" ger bestående påverkan

Frikyrkans påverkan på en kvinnlig romans står i centrum när Riksteatern i samarbete med Västerbottensteatern sätter upp “Vajlett och Rut” i dramatisering av Ninna Tersman efter Karin Alfredssons romaner. Oliver Jähnke har sett och tycker föreställningen bjuder in till både gråt och förlösande skratt. 

Redan i foajén sätts stämningen för föreställningen när jag möter två av de fyra skådespelarna som hälsar mig välkommen. I salongen spelas en diskret melodi på kontrabas medan publiken sätter sig och gör sig hemmastadda. De två skådespelarna klättrar upp på scen och pekar och pratar om oss i publiken som de har god uppsyn över då salongsbelysningen fortfarande är tänd. Redan från första stund skapas känslan av att vi i publiken är en del av den frireligiösa by som står i centrum för föreställningen.

Basgången går över i en glad folkvisa och vi blir direkt presenterade för Vajlett, den nya lärarinnan i den västerbottniska byn, genom de två skvallrande kvinnorna som påpekar att hon inte är religiös. De undrar hur hon ska tas emot av pastorn och skolans ordförande när hon går omkring utan att täcka sitt hår och inte verkar visa något intresse för att besöka kapellet. Detta kommer sedan vara den röda tråden som håller föreställningen samman. 

Vajlett möter så småningom Rut, den nya postfröken, och en romans börjar gro. Detta är inte olagligt, vilket påpekas av Rut, men ses fortfarande som onaturligt och perverst. Vi ser hur det grepp frikyrkan har om byborna gör Vajlett så orolig för att bli upptäckt att hon nästan blir paranoid, vilket har en stor påverkan på kvinnornas relation. Vi som publik presenteras gång på gång som en del av den by som förtrycker det lesbiska paret och det är ett effektivt sätt att visa hur lätt det är att bli en del av den förtryckande strukturen.

Det är en naturalistiskt spelad pjäs med en klassisk dramaturgisk båge som sträcker sig över ett skolår. Fyra kvinnliga skådespelare gestaltar ett 20-tal karaktärer på ett finurligt och stiligt sätt. Scenografin är enkel men effektfull, med tre höga stenstatyer och två träskåp som flyttas fram och tillbaka över scen för att skapa byns olika platser. Musiken spelar också en viktig roll. Ofta är det folkligt men vi får också höra inslag av psalmsång och dramatisk, nästan cinematisk stämningshöjande musik. 

De i teaterpubliken som sitter på ett eget religionstrauma kan nog känna igen sig när pjäsen tar upp saker som barns rädsla för helvetet, en morfars tungotal och de många förbud mot bio, kortspel och dans.. Det är 50-tal och Pingströrelsens hårda kontroll över människors liv är stark. Det går att dra tydliga paralleller mellan det som predikas av pastorerna i den här föreställningen och den retorik som flera frikyrkor än idag för mot hbtq-personer i Sverige.

Det finns också utrymme för förlösande skratt i dråpliga scener där skådespelarna får visa sin komiska tajming när de gestaltar byns olika invånare. Publiken skrattar gott åt tre kvinnor som återkommande äntrar scen i en synkroniserad dans, för att sedan skvallra om det som pågår i byn.

Sammantaget är detta en perfekt balanserad scenkonstupplevelse som bjuder in till känslor som skratt, gråt och skam, men som även ger en historisk inblick i 50-talets frikyrkliga påverkan på lesbisk kärlek. Jag tror också att föreställningen kan lämna en bestående påverkan hos publiken om vilka effekter det kan få att inte säga ifrån i en diskriminerande kultur. 

Det finns fortfarande chans att se denna föreställning som turnerar runt i landet resten av våren. Nu beger de sig norröver och det blir spännande att se hur de tas emot i de trakter där föreställningen utspelar sig.

---

FOTO: Lisalove Bäckman