Utmärkt urpremiär av "Mytomania" på Göteborgsoperan

Den nyskrivna operan "Mytomania", inspirerad av Macchiariniskandalen, har just haft premiär på Göteborgsoperan. Christofer Psilander ser en intressant och väl framförd föreställning om lögnens kraft.

Det är alltid spännande att se en helt ny opera för första gången. Helt nytt gör ju att man saknar de förutfattade meningar om ”hur det ska låta”, som man måhända kan ha när en opera av Verdi, Mozart eller Puccini sätts upp. Så det är öppet sinne som gäller när "Mytomania", med musik Paula af Malmborg Ward och libretto av Kerstin Perski, har premiär.

Till min stora glädje blev det en upplevelse som var lätt att ta till sig. Paula af Malborg Wards musik har visserligen ett tonspråk och ett uttryck som i sin modernitet utmanar mig, och är inte alla gånger lättsmält. Men i kombination med en synnerligen väldirigerad och tätt sammanhållen orkester och utmärkta solistinsatser så blir helhetsintrycket ändå mycket positivt.

Lite om solisterna nedan, men först handlingen i korthet: en stjärnkirurg har utvecklat ett nytt material och en ny metod att utföra livräddande plastikoperationer, och mottar såväl hyllningar från läkarkåren som uppdrag att utföra de avancerade operationerna från när och fjärran. Hans späckade arbetsschema har gjort att han försummat sin hustru under en längre tid, och i ett försök att rädda äktenskapet går de två i terapi. För att krångla till situationen visar det sig att kirurgen har en utomäktenskaplig affär, och detta med den terapeut paret går till. Plågsamt uppdagas sanningarna i berättelsen: inte bara kirurgens dubiösa kärleksliv, utan även bristerna i kirurgens hyllade operationsmetod.

Allt utspelas i en sparsmakad, men effektiv scenografi, som i stora delar består av pastellfärgade bakgrunder, men som då och då bryts av effektivt av höj- och sänkbara sektioner i scengolvet, där såväl kör som instrumentala ensembler dyker upp.

Av solisterna vill jag främst framhålla Ann-Kristin Jones i rollen som den försmådda hustrun. Musiken i operan är komponerad för just premiärsolisterna, och i Jones fall har det blivit en sällsynt lyckad kombination. Hennes styrka och register kommer till sin rätt synnerligen väl. Jag har ju hört Jones förut, och vet att hon är bra, men min beundran för hennes röst steg ytterligare efter "Mytomania". Även Joachim Bäckström som kirurgen gjorde ett imponerande intryck. Kerstin Avemo som terapeuten började förvånansvärt svagt, av någon anledning. Dock tog sig hennes röst, och i duetterna mot slutet så matchade hennes och Jones röster varandra utmärkt.

En icke oviktig roll i själva dramat har Åke Zetterström, som i rollen som laboratioreassistent är den som upptäcker att allt inte står rätt till. När han berättar för terapeuten om sin upptäckt är inte bara sången, utan även hans agerade förtvivlan starkt och trovärdigt framförd.

"Mytomania" är ett drama som fungerar. Berättelsen har en äkthet som griper tag. Handlingen berättas med ett driv man inte alltid upplever på operan, resultatet av genomtänkt regi, men också av att solisternas agerande uttrycker precis så mycket äkta känslor som man kan hoppas på. Flera scener är extra starka, till exempel en där terapeuten ordlöst plågas av sina tankar, till det utmärkta ackompanjemanget av orkestern. En annan scen är närmast biblisk: mängder av presumtiva patienter vänder sig till kirurgen i hopp om att bli helade. Orden i Matteusevangeliet 15:30 känns som en inspiration.

Att operan är inspirerad av Macchiariniskandalen har ju inte varit någon hemlighet, men det ska framhållas att den inte handlar om den affären. Den handlar om lögnen, lögnens kraft, och hur människor ibland väljer att tro på lögnen, för att lögnens budskap är mer lockande än sanningen.

Sammantaget: en intressant berättelse, dramatisk och effektiv musik och väl framförd föreställning. För att smälta intrycken ordentligt tänker i alla fall jag se den en gång till.

Hoppas vi ses där!

-----

Mytomania spelas på Göteborgsoperan fram till den 9 november. Kvarvarande föreställningar den 12, 15, 22, 25 och 27 oktober samt 1 och 9 november. Föreställningen är cirka 2:45 lång inklusive en paus.

Pressbild: Lennart Sjöberg