Tosca: Favorit i repris på Göteborgsoperan

Christofer Psilander gick på nypremiären av Tosca, och kunde konstatera att det är förståeligt varför operan återkommer gång på gång på Göteborgsoperas scen.

Giacomo Puccinis opera Tosca är en av de populäraste över huvud taget. Sist jag kollade var den nummer sju eller åtta på listan över de mest spelade i världen. Därför är det inte förvånande att Göteborgsoperan återigen spelar sin uppsättning, som ursprungligen hade premiär redan 2011. Och det är en opera som griper tag och en uppsättning som håller.

Operan har en handling som är lätt att följa och lätt att ta till sig: den firade sångerskan Floria Tosca och konstnären Cavaradossi älskar varandra. Cavaradossi är upptagen med att måla ett stort porträtt av Maria Magdalena i kyrkan, när hans vän Angelotti dyker upp. Angelotti har precis rymt från fängelset, där han hamnat för att ha revolterat mot överhögheten. Han gömmer sig först i kyrkan, men Cavaradossi uppmanar honom att gömma sig hemma hos honom istället. Polischefen Scarpia dyker upp för att leta efter rymlingen, och det visar sig att han även har önskemål att förföra Tosca. Eftersom Cavaradossi står i vägen för hans plan utnyttjar han möjligheten: han griper Cavaradossi då han misstänker att Cavaradossi vet var Angelotti gömt sig. Tosca tillkallas, då Scarpia misstänker att även hon vet var rymlingen befinner sig. Tosca får höra hur hennes älskade torteras, och till slut ger hon efter och röjer Angelottis gömställe. Scarpia är inte nöjd med detta: genom att få Cavaradossi ur vägen räknar han med att även erövra Tosca. Så Cavaradossi döms till döden. Tosca får honom att ändra sig, genom att låta honom få sin väg med henne. I gengäld ordnar han så att avrättningen ska ske med lösa skott. Därefter ska Tosca och hennes älskare få fri lejd.

När Scarpia står i stånd att ta ut sin avtalade rätt med Tosca vänder det hela: Tosca sticker en kniv i honom, och han dör. Hon rusar till avrättningen, som ska ske på fängelsets tak, bara för att upptäcka att det trots allt använts riktiga kulor – Tosca upptäcker till sin fasa att Cavaradossi är död. Mordet på Scarpia upptäcks och man kommer för att gripa Tosca. Allt hopp är ute för henne, och hon kastar sig från fängelsetaket för att i döden förenas med Cavaradossi.

Operan berättas effektivt och händelserikt i tre relativt korta akter, ingen längre än 45 minuter – ingen risk för träsmak. Scenografin är återhållen, och trots att uppsättningen enligt programmet ska utspelas under fascismens tid i Italien framstår den som tämligen tidlös. Orkestern hanteras skickligt av maestro Bellincampi, som får samspel mellan orkester, skådespel och en spontanapplåderande publik att fungera mycket väl.

Solisterna är genomgående mycket bra. Göteborgsoperan slarvar inte med rollbesättningen. Av de agerande måste framför allt Cavaradossi och Tosca nämnas, som spelas av Tomas Lind respektive Carolina Sandgren. Båda spelar med stark närvaro och utmärkta sånginsatser. De har spelat mot varandra i rollerna sedan 2014, så samspelet dem emellan är väloljat och fungerande. De uppvisar båda äkta känslor i spelet: kärlek, desperation, sorg, glädje och hopp avlöser varandra på ett trovärdigt sätt. Dessutom matchar deras röster varandra väldigt bra, till premiärpublikens uppenbara uppskattning.

I första akten spelar Mats Almgren kyrkans sakristian, och gör med sin personliga basröst och med gott komiskt agerande ett minnesvärt intryck.

Så har vi polischefen Scarpia, en av operahistoriens mest själviska figurer. Hans mål är att förbruka kvinnor, och det gör han hellre med våld och erövring än med medgivande från kvinnorna. Att döda för att få sin vilja igenom är inga problem för honom. Rollen att föra fram detta budskap till publiken har fallit på barytonen Mats Persson. När Scarpia får kniven i ryggen faller ingen tår – men när Mats Persson kommer in under slutapplåderna belönas hans insats med publikens oreserverade, välförtjänta uppskattning.

Ni som såg Tosca senast den sattes upp i Göteborg, hösten 2021, fick se en något avskalad, coronaanpassad uppsättning, med bland annat betydligt färre sångare i kören. Nu är en fulltalig operakör och en rejält tilltagen barnkör garanter för att körpartierna blir precis så storslagna som de ska vara: första aktens avslutande Te Deum är storslaget.

Minnesvärd är även uppsättningens allra sista scen, operans slut. Hur iscensätter man ett hopp från ett tak på ett dramatiskt, men samtidigt känslostarkt sätt? Ja, av de halvdussin uppsättningar jag sett av Tosca genom åren, så är onekligen Göteborgsoperans lösning det mest effektiva och lyckade.

Sammanfattningsvis, en dramatisk, rappt berättad opera, med genomgående utmärkta kompositioner och ypperligt framförande. En utmärkt nybörjaropera, faktiskt! Så passa på!

---

Tosca hade urpremiär i Rom 1900.
Musik: Giacomo Puccini
Libretto: Luigi Illica och Giuseppe Giocosa efter en pjäs av den franske dramatikern Victorien Sardou.
Regissör: Lorenzo Mariani
Regissör nyuppsättning: Andreas Björklund
Dirigenter: Giordano Bellincampi (27/4–17/5), Aivis Greters (26–28/5), Patrik Ringborg (26/9–13/10)
Scenograf: Maurizio Baló
Solister: Carolina Sandgren, Tomas Lind, Mats Persson (27/4–28/5), John Lundgren (26/9–13/10), Kristian Lindroos, Mats Almgren, Daniel Ralphsson, Herbjörn Thordarson och Daniel Hayes.

Tosca spelas på Göteborgsoperan först fram till den 28 maj 2024, med återstående föreställningar 8, 12, 15, 17, 26 och 28 maj. Den återkommer i höst, med speldagar 26 september, 3 och 13 oktober.

Föreställningen är cirka 2:55 lång inklusive två pauser.

FOTO: Lennart Sjöberg