Teaterkurs med förhinder

Scenkonstguidens skribent Cathrin Monell skriver om motståndet och längtan till att stå på scen och spela teater.  

Hela mitt liv har jag slitits mellan att vilja vara med och leka, att uttrycka mig och stå på scenen, och å andra sidan en längtan efter att vara trygg, och att hellre inte märkas än ta risken att bli hånad. Det är en omöjlig ekvation att få ihop.

Ett av mina tidigaste minnen: julfest på pappas jobb. Tomten kommer genom garaget, i ett av utryckningsfordonen. Vi får godispåsar, leker Hela havet stormar. Tomten sätter sig ner, antingen spelat eller verkligen trött. Han frågar om någon av oss barn kan sjunga. Jag svarar att jag kan, helt naturligt. Jag är fyra. Då var det fortfarande okomplicerat att säga att jag var bra på något.

Senare, när jag gick på gymnasiet, var det en hemlig dröm att få vara med i teatergruppen. Det var där de häftiga, alternativa ungarna hängde. Hela min klass hade i och för sig fått prova teater. Som en aktivitet för att lära känna varandra i ettan hade vi fått spela korta scener ur Shakespeare på engelska: A Midsummer Night's Dream. Läraren som hade dramagruppen var en som jag på tre år aldrig hade något att göra med, och alla eleverna i gruppen gick antingen humanistisk eller estetisk; jag gick natur. Vi möttes sällan. En av dem var med i samma renässansmusikensemble som jag, men det var det närmaste jag kom. Där, och i pianospelet, hade jag haft gott om tillfälle att konstatera att jag inte direkt älskade att stå på scenen.

På gymnasiet tog jag fortfarande pianolektioner, en gång i veckan. Jag tragglade de klassiska kompositörerna med stor glädje, men oftast i långsammare tempo än de påbjudna Allegretto eller Moderato cantabile. Jag var oförmögen att lära mig styckena utantill, utan var alltid bunden till noter, noggrant sorterade i matta plastfickor. Popmusiken kom senare, när jag som vuxen hade köpt ett elektroniskt piano som jag spelade på med hörlurar, för att skona grannarna - jag ville inte tänka mig att de gjorde nidvisor på melodierna jag spelade. Jag försökte argumentera med min pianolärare för att slippa musikskolans uppspelningar, som jag fasade för. Jag var dock oförmögen att säga nej på allvar, och det föll mig aldrig in att jag kunde låta bli att dyka upp. Så jag satt där, vid ett piano jag aldrig förr hade spelat på, försökte ta mig igenom Peterson-Bergers sommarsång. Anslaget var mycket tyngre än på mammas piano, och händerna skakade så att jag knappt förmådde trycka ner tangenterna. Längst ner i salen gapflabbade ett par av killarna från min skola genom hela prövningen.

Som nybliven student träffade jag en kille, vars mor var skådespelare. När jag var ganska ny i familjen, bara hade träffat henne ett par gånger, uttryckte hon att vi inte hade något gemensamt, och inte skulle ha något att tala om ifall vi skulle råka bli ensamma en stund. Kort därefter skulle hon leda en kvällskurs i improvisationsteater. Jag tog det som en möjlighet för oss att lära känna varandra lite bättre, och anmälde mig till kursen, trots att improvisationsteater då var ett okänt begrepp för mig. Jag var med vid det första tillfället. Mot slutet av kvällen tog hon mig åt sidan, sa att det inte funkade att jag var med i hennes grupp, och bad mig att inte komma tillbaka.

Nästa gång jag provade att gå på improkurs var jag trött, kanske för trött. Vid första tillfället fick vi instruktionen att en efter en av oss ska föreslå aktiviteter, samtidigt som vi springer runt i rummet. Alla ska säga ”JAAA!” och sedan ska hela gruppen göra aktiviteten. Det dröjde inte länge förrän någon föreslog ”Vi skriker!” ”JAAA!” Vi var runt femton personer i ett rum på runt trettio kvadrat, som var lågt i tak. Jag gav mig själv lov att bara gå därifrån, och jag var inte ensam om det, såg jag på spårvagnshållplatsen. Men bara några månader senare letade jag mig fram till andra kurser, igen.

På kursen jag går nu har vi roligt tillsammans. Jag har fått göra erfarenheten att en nybörjarkurs i improvisationsteater kan vara en lekstuga för vuxna – på bästa möjliga sätt. En plats att provtänka, där chockeffekter och drastiska formuleringar uppmuntras och leder till skratt. Där har jag tur, för jag har en svårartad dragning åt tillspetsade uttryck – och det är verkligen inte överallt som det passar sig. Inte i samtal, inte i texter. Det är härligt att ha hittat ett utlopp för det. En komedigenre nära ståuppkomedi, men utan manus.

Som vuxen kan jag lättare stå ut med om saker blir fel. Med att vara nybörjare, och potentiellt bli skrattad åt. Då blir det ju också lättare att hitta en plats, där man är öppna för att skratta tillsammans, än åt varandra. Också: när man är vuxen och går en nybörjarkurs har nog få tänkt sig en professionell karriär på området, utan man kan prestigelöst ha roligt tillsammans.

Så jag kommer till kursen av nyfikenhet, och för att testa något jag velat göra länge. Och stannar för möjligheten att leka och prova mig fram. Äntligen går ekvationen ihop.

___

FOTO: privat