Symbolfylld “Otello” skapar eftertänksamhet

Christofer Psilander besåg premiären av Verdis “Otello” på Göteborgsoperan och njöt av musik och sång, men blev konfunderad av vissa inslag i regin.

En storm på havet utanför Cyperns kust, ett hemvändande krigsskepp som ändå säkert lyckas komma in i hamn efter att ha besegrat fiendens armada, en hyllning av den hemkommande, segerrike härföraren Otello, högste tjänsteman på Cypern. I hamnen väntar både hans älskade hustru Desdemona, en stor samling undersåtar samt hans svurne fiende Jago, som bestämt sig för att jävlas med Otello, som hämnd för utebliven befordran. Så börjar Verdis opera “Otello”, om man läser i programmet. Dock syns varken storm eller fartyg, sjömän eller militärer på Göteborgsoperans scen. Och detta gör att föreställningen kan utgöra lite av en utmaning för publiken.

Regissören Rafael R. Villalobos har, istället för att låta scen och agerande spegla de fysiska beskrivningarna i librettot, helt och hållet koncentrerat sig på dramats psykologiska innehåll. Och ett psykologiskt drama är det, i allra högsta grad. Den kränkte Jago ger sig på att långsamt men effektivt bryta ner Otello, genom att få honom att tro att hans hustru varit otrogen. Och skälet till detta är alltså att han känner sig förbigången i befordingsordningen. Kollegan Cassio, och inte han själv, har blivit befordrad till kapten – så vad passar bättre än att få Otello att tro att det är just med Cassio som hustrun Destemona skändat den äktenskapliga bädden? Jagos ränker är diaboliska, de fungerar såväl på scen som i skådespelet, och han framstår som ondskan själv, särskilt när han deklamerar sina sinistra avsikter i ett fylligt och utstuderat credo, där inte ens åkallade av satan själv är honom främmande.

När personerna två och två – det må vara Otello och Jago, Otello och Desdemona eller Jago och Cassio – interagerar, då fungerar det psykologiska dramat hundraprocentigt. Såväl kärleksförklaringar, sinistra avsikter, plågande tankar, själslig nedbrytning eller triumfartad framgång når fram. Men i vissa sammanhang, när alltför mycket händer samtidigt, och de sjungna orden till synes inte hänger ihop med vad aktörerna på scenen gör, då blir jag stundom en smula förvirrad: det förekom en och annan företeelse på scenen som jag inte förstod vad de skulle symbolisera – och med mig en del andra i publiken, om jag får tro vad jag hörde andra åskådare pratade om i såväl paus som efter premiärföreställningen. Och detta kan tyckas vara ett problem, men inte enbart. Jag återkommer till varför.

Om vi lämnar regin och scenografin (som för övrigt är spännande och fantasieggande, men oväntad och okonventionell) och ägnar oss åt framförandet: som vanligt har Göteborgsoperan lyckats med rollbesättningen även i denna uppsättning. Michael Weinius som Otello fungerar mycket bra. Hans starka och känsliga tenorröst bär fram de känslouttryck som rollen kräver på ett utmärkt sätt, och hans persona passar rollen. Den svaghet och nedbryting han genomlider märks väl. Jens Søndergaards onda Jago är också klockren, till röst och agerande. Hans duetter med Otello gör att både hans och Weinius röster lyfts. Ren njutning. Hans spel är trovärdigt, och han framstår verkligen som den onda rollfigur händelserna kräver. 

Det är alltid upplyftande när jag får ytterligare en dimension tillagd till en redan bekant sångare, och denna gång gäller det Julia Sporsén. Jag visste att hon var en förstklassig operasångare, men i den här föreställningen steg hon ytterligare ett snäpp. Rollen som Desdemona framstår som om den vore komponerad för henne, så bra är hon i den. Hon framför sin roll med en avundsvärd styrka och renhet, och till synes outtröttligt. Skönsång på toppnivå, helt enkelt, omöjlig att inte imponeras och njuta av. Det är bara att gratulera Göteborgsoperan till sitt val av Desdemona. Sen har vi själva musiken, den underbara musiken, på ett fullständigt oklanderligt sätt framfört av Göteborgsoperans orkester under maestro Milletaris kontrollerade leding. Verdis musik är helt enkelt fantastiskt vacker. Orkestern bjuder dessutom på en present till Göteborgspubliken: en sällan framförd balettmusik i tredje akten, som Verdi ombads komponera som tillägg när operan skulle uppföras i Paris. Dock blir det ingen balett på scenen, utan till denna musik ett ”skådespel i skådespelet”, där Jagos roll som domptör av handlingen får symboliseras. Fantasifullt och njutbart, inte minst på grund av den härliga musiken. Detta är även körens opera. Körsångarna, de utmärkta, får briljera flera gånger, dels i allra första scenen, och sen flera gånger därefter, inte minst i folkets stora hyllning till Desdemona i andra akten.

Hur var det nu med eventuella problem? Denna fråga får angripas så här: i uppsättningen förekommer en hel del symboliska skeenden, som inte alltid är lättolkade. De kan fungera som tankeväckare, men tyvärr kan de också uppfattas som förvirrande och svårbegripliga. Och det kan naturligtvis uppfattas som ett problem när man känner att man skulle behöva fråga regissören vad han egentligen menade.

Men å andra sidan: vad är en scenföreställning om den inte lämnar spår hos åskådaren? När besökaren lämnar Göteborgsoperan efter att ha sett uppsättningen av “Otello”, lämnar man med hjärtat fullt av musikalisk tillfredsställelse, och hjärnan matad med tankar.

Du och ditt operasällskap kommer garanterat att ha något att prata om efteråt.

—

FOTO: Lennart Sjöberg

Otello spelas på Göteborgsoperan fram till den 12 januari 2025, med återstående föreställningar 28 november, 4, 7, 15, 19, 29 december, 3, 9 och 12 januari, med delvis andra solister på de två sista föreställningarna.

Föreställningen är cirka 3:15 lång inklusive två pauser.

Otello hade urpremiär på La Scala i Milano 1887. Svensk premiär 1890 i Stockholm.

Musik: Giuseppe Verdi

Libretto: Arrigo Boito efter William Shakespeares pjäs.

Regissör och konstymdesigner: Rafael R. Villalobos

Dirigent: Vincenzo Milletarì

Scenograf: Emanuele Sinisi

Solister: Michael Weinius, Jens Søndergaard, Julia Sporsén, Tobias Westman, Adam Frandsen, Mats Almgren, Ann-Kristin Jones, Orhan Yildiz, Richard Laby.