Svindlande besatthet i "Wuthering, Wuthering Heights"

Klara Asta Kirk har deltagit i “Wuthering, Wuthering Heights”, ett interaktivt performanceverk i samarbete mellan Poste Restante och Göteborgs Stadsteater. Det är i den minutiösa detaljrikedomen som konceptet fungerar som bäst, tycker hon. 

Jag går genom duggregnet en mörk januarikväll från Gamlestadens station, klockan strax 18. Slakthusområdet tornar upp sig framför mig i dunkel belysning. Rödbruna tegelstenar mot svartgrå himmel. Bakom murarna gömmer sig en hemlig värld som snart ska uppenbaras, en längtans och besatthetens värld. Jag har blivit inbjuden som deltagare i Wuthering, Wuthering Heights, en interaktiv iscensättning av Emily Brontës mytomspunna roman, Svindlande Höjder (eng: Wuthering Heights). En klassiker om kärlekens och begärets förstörande krafter, och om våldet som går i arv. Poste Restante (Linn Hilda Lamberg & Stefan Åkesson), som i samarbete med Göteborgs Stadsteater står bakom iscensättningen, är kända för deras konsekventa utmaning av scenkonstens begränsningar och möjligheter. Inte heller ikväll finns det någon tydlig gränsdragning mellan åskådare och aktör, berättare och berättelse. Publiken blir medlemmar i Klubb Wuthering, den dedikerade fangruppen som har arrangerat kvällens ”konvent” för att hedra Brontës romanfigurer. Hela konceptet framstår, på bästa möjliga sätt, som en långdragen fanfiction. Det är en kärleksförklaring till de besatta, de begärande, de som alltid vill ha mer. Till alla som någonsin upplevt svindlande besatthet och förstår vad det innebär att vara fullständigt uppslukad av någon eller något. Till alla nördarna som ville rymma verkligheten och försvinna in i sin favoritfiktion. Inget är för mycket här. Vi rör oss i ett universum av stormande tonårskärlek, där allt är på största allvar.

Allvarsamt är det även när publikgruppen tas emot av aktörerna, klubbens hardcore fans. En av de svartsminkade, gotiskt uppklädda skådespelarna berättar för oss att vi ska få tal del av ”världens bästa roman”. I ett sparsamt möblerat rum med vit kakel och kliniskt ljus, guidar han oss genom handlingen i de första 16 kapitlen. En selektiv men lyckad återberättelse - en del av komplexiteten går självfallet förlorad, men upphöjandet av romanpersonerna och framför allt Cathy och Heathcliffs historia står allt starkare. Vi lär oss även att med simpla redskap skapa pathetic fallacy, ett litteraturvetenskapligt begrepp som syftar till det för romanen centrala fenomenet att låta naturen spegla karaktärernas inre sinnesstämningar. Tyg som rivs sönder, ett skrynkligt plaststycke och klirrande glasflaskor blir till åskande storm. 

Efter introduktionen släpps vi lösa på konventet. Här bildar Slakthuset en ram av detaljrika tablåer över romanens centrala platser; husen, gårdsplatsen, kyrkogården, heden. Allt verkar genomtänkt till minsta detalj. På konventet finns även pysselverkstad, taverna och ett för temat kurerat kostym- och sminkförråd, samt ett flertal frivilliga aktiviteter. I pysselverkstaden finns ett överflöd av utklippta, perfekt klyschiga internetcitat: ”She was a wild, wicked slip of a girl. She burned too brightly for this world.” Som hämtad rakt ur en 15-årig tumblr-tjejs blogg från början av 10-talet. Det är i denna överdrivna besatthet av originalmaterialet och i den minutiösa detaljrikedomen som konceptet fungerar som bäst.

Precis som på ett verkligt konvent präglas upplevelsen till tider av logistik och obeslutsam väntetid. Det sprider sig en viss försiktighet och nervositet i dessa moment. Några står i hörnen och pratar, andra väntar in gemensamma aktiviteter. Vad ska vi göra nu, när allt blir möjligt? Poste Restante vill utforska kärlekens möjligheter i en värld av över- och underordning, där man både kan göra illa och fara illa. Denna koppling från roman till samtiden är skarp, men förlöses inte helt i iscensättningen. En central del av upplevelsen är den “förkroppsligade läsningen”, som innebär att deltagaren ska få spela upp en nyckelscen ur romanen som antingen Heathcliff eller Cathy. Detta utifrån noga beskrivna scripts med hjälp av aktörerna. Scenerna är av känslig karaktär, såsom när Heathcliff tvingas äta hundmat eller Cathy binds fast till sängen och Heathcliff både smeker och förnedrar henne. Känslorna man här vill komma åt är alltifrån åtrå och begär till underlägsenhet och objektifiering. Men det finns en risk att skevheten mellan aktören, som per definition har kontroll och är skyddad av sin roll, och deltagaren, som inte har något sådant skydd, försvårar möjligheten till ett uppriktigt utforskande även om denna obalans såklart också kan öppna vissa möjligheter.

Som plikttrogen recensent stannade jag samtliga fyra timmar från ankomst till avslut. Att begränsa besöket till de rekommenderade 2 timmar och 15 minuter hade förmodligen skärpt upplevelsen. Det är en konst att sluta när något är som bäst. En konst som kvällens huvudpersoner, Cathy och Heathcliff, inte heller förstod sig på. Konventet avslutas med dans på heden. I blå rök och till tonerna av Kate Bushs ikoniska Wuthering Heights försöker vi genom en repertoar av gemensamma dansrörelser åkalla oss det hinsides: “Heathcliff, it's me, I'm Cathy / I've come home, I'm so cold / Let me in your window”. Det är i denna kollektiva kultdyrkan som romanpersonerna kommer mig som närmast.  

___

FOTO: Martina Hoogland-Ivanow