Storhetsvansinne och maktmissbruk i Göteborgs Stadsteaters "Kung Ubu"

Klara Asta Kirk har varit och sett Kung Ubu på Göteborgs Stadsteater. En träffsäker gestaltning av storhetsvansinne och maktmissbruk som bejakar det fula.

Makthavare som missköter sig är ingen bristvara i dessa tider. Detta vet även Göteborgs Stadsteater om, som har fått sin egen tyrann på Lilla Scen i form av Kung Ubu. I en kraftprestation utan dess like tar sig Mia Höglund-Melin an titelrollen; den uppblåsta, självupptagna envåldshärskaren Far Ubu. Med träffsäker fysikalitet gestaltas bindgalet storhetsvansinne och maktmissbrukets infantilitet. 

Kung Ubu framkallade starka reaktioner redan vid urpremiären i 1896. Dramatikern Alfred Jarry bröt mot realismen genom grotesk politisk satir och menas ha banat vägen för den senare teatermodernismen. Samtidigt skrev pjäsen in sig i en mer folklig tradition i linje med medeltidens gycklarspel. Grundstrukturen hämtas ur ett flertal av Shakespeares pjäser, framför allt Macbeth. Far Ubu bestämmer sig, starkt uppmuntrat av sin hustru, Mor Ubu, för att döda drottningen och ta över makten i Polen. Detta leder självklart ingenstans bra, när Far Ubu i sitt diktatoriska styre blir alltmer enfaldig och paranoid. 

Göteborgs Stadsteater har valt att sätta upp en senare pjäs i serien om Far Ubu som föreställningens andra akt, nämligen Den fjättrade Ubu. Här har Far Ubu med samma kontrollerande diktatorstil som tidigare bestämt sig för att bli slav. Genom att lyda och underordna sig vill han vinna friheten. De fria männen däremot beordras inte lyda. Maktkritiken vänds upp och ner i sin extremitet, men lyckas på besynnerlig vis samexistera med första aktens påståenden. 

Malin Stenbergs regi tar fasta vid textens absurditet. Ensemblen växlar med imponerande lyhördhet mellan den ena karikerade rollfiguren efter den andra. Rappa replikutväxlingar följs av snabba scenbyten. Tyvärr ges det skickliga skådespeleriet ibland alldeles för lite spelutrymme i den maximalistiska scenografin. Vita metallställningar markerar rum, dörrar och fönster i en liten lägenhet. I första akten är lägenheten även möblerad och välutrustad med diverse rekvisita. Idéen om att lägenheten speglar ett litet instängt herradöme är fin, men blir i praxis ganska rörig när för mycket sker på en gång. 

Föreställningen bejakar det fula, både i text, rekvisita och kostym. Smutsiga toalettborstar, röda skidglasögon, färgglada 70-tals jackor och blåa tantklänningar. ”Rövelen” är en av flera återupprepade felsägningar. Ibland längtar man efter något som upphöjer och distanserar. I andra akten har möblerna försvunnit och lägenheten står kvar som ett tomt skal. Det nu avskalade rummet ger mer utrymme åt fantasin och får samtidigt dramat att framstå alltmer tydligt och stringent. 

Att Far Ubu är både feg och pervers i sitt maktbegär går inte att förneka. I en helt igenom strålande scen sopar han undan sina politiska motståndare, symboliserat genom olika vardagsprylar, innan han går och lägger sig med soppåsen i famnen som en annan snuttefilt. Hans begär verkar bottenlöst. Han vill ha och äga allt han ser och kan han inte få det, utrotar han det bara. Föreställningens förlöjligande av makten är både underhållande och på största allvar. Konsten har i alla tider haft förmågan att avslöja makthavarnas bedrägeri. När makten sviker oss måste vi kunna skratta åt den. I bästa fall öppnar skrattet en möjlighet till motstånd.