Span på stan: September

I septembers Span på stan tänker Linda Brelin på filantropi, på kvällens mecenatsalong på Konträr och på Draknästet.

Efter att ha fallit för mina algoritmers reklam fann jag mig i söndags sitta med två vänner och plöja några avsnitt av SVTs “Draknästet”. Serien där ett gäng entreprenörer väljs ut för att pitcha sina idéer för en panel investerare och riskkapitalister, “drakarna”, har fått en fjärde säsong och från soffan kan man sitta och förfäras och förundras över människans idérikedom och girihet. Vi ställde oss snart frågan - är det så här det snart kommer se ut även för kulturen?

För utöver att Draknästet seglat upp på TV-tablån igen har också ett avdankat gammalt ord susat upp på kulturhimlen. Ordet filantropi ligger på varje kulturverksamhets läppar och när det offentliga systemet tycks utarmas allt mer riktas nu bedjande blickar mot landets alla rika.

En verksamhet som går i bräschen för detta är den kontemprära gästspelsscenen Konträr. Efter att ha blivit nekat offentligt verksamhetsstöd bjuder de idag in till mecenatsalong för att försöka rädda sin existens med privat finansiering.

– Det är uppenbart att den nuvarande modellen inte fungerar. Kulturministern har sagt att näringslivet måste vara med och bidra till kulturen. Nu söker vi pionjärerna, säger scenens konstnärliga ledare Freja Hallberg i en kommentar till DN.

Etymologiskt betyder ordet filantropi “kärlek till människan” och i Sverige har fenomenet utgjort en relativt liten andel av kulturens ekonomi. De senaste åren har dock fler höjt rösten för att Sverige måste bli bättre på att ta in privat stöd i kulturlivet. En av dessa är Handelshögskolans rektor Lars Strannegård som senast i sitt Sommar i P1 pedagogiskt och sakligt redogjorde för kulturens värde, liksom möjligheterna med att stärka det offentliga stödet med filantropiskt stöd. Med fler finansieringsformer menar han att systemet blir mindre skört och sårbart.

Även om just Strannegård tycks ha en sällsynt klar blick på kulturen, estetiken och bildningens roll i samhället så förs hans resonemang in i en tid då det privata stödet inte alls verkar komplettera och stärka det offentliga, utan ersätta det. Igår var det deadline för Kulturbryggans utlysning i “Nya Finansieringsmodeller”, där man kunde söka upp till 1,5 miljoner (!!!) för att utveckla en modell för att öka den privata finansieringen i kulturlivet. Det känns onekligen som en ny tid när offentligt stöd ska gå till att söka privat stöd. Inte till att faktiskt skapa konst och kultur.

I regeringens nya budget är det också tydligt hur prioriteringarna ser ut. Kulturen får den lägsta andelen av den totala stadsbudgeten på 20 år. Budgeten som presenteras bygger vidare på det som b la ekonomijournalisten Andreas Cervenka under många år framhävt: Att Sverige blivit ett skatteparadis för superrika. Här gör man sig rik på fastigheter, arv och ISK-konton, inte på sin anställning. Istället för att beskatta de som tjänar ofattbara summor pengar och återinvestera det i välfärden, så får rika individer diktera vem och vad som får pengar.

Kulturminister Parisa Liljestrand ser däremot inte Sveriges skattepolitiska utveckling som något negativt för kulturen. Till DN kommenterar hon:

- Jag tror absolut att det här kommer gynna fler att ta del av den kulturella floran i Sverige. Det här handlar om att stärka hushållens möjligheter att kunna köpa en bok eller en konsertbiljett, gå på bio eller vad man nu vill göra.

Vad som saknas i resonemanget är hur kulturen som nu så fritt ska kunna konsumeras, över huvud taget ska kunna skapas. För när kulturens finansiering förpassas till Draknästs-lika förhållanden utgår det från en tanke om att kultur är en färdig produkt som alltid är redo att köpas av en konsument eller säljas till en drake. Så är verkligheten inte beskaffad. Den kulturella flora som kulturministern pratar om bygger i själva verket på offentligt kulturstöd, kulturskolor, fritidsverksamheter, estetiska ämnen i skolan och universitet med konstnärliga utbildningar. Det är de bitarna som bygger kulturens ekosystem, som sällan ger pengar- men däremot en oändlig kärlek till människan.

Filantropi när det implementeras i Sverige tycks dock handla väldigt lite om just kärlek till människan. Istället för att bli ett komplement till den svenska välfärdsmodellen, så tycks det bli en påtvingad förflyttning och utarmning av den. Då spelar det heller ingen roll att individen fått mer pengar att köpa biljetter för, när det snart inte finns något utbud att konsumera.

...

Vill du anmäla dig till Konträrs mecenatsalong? Maila dem på info@kontrar.se

‍