Span på stan: November

I november funderar Linda Brelin på the power of the dark side

November, pessimismens månad. Inget annat vill man skriva om än mörkret och kulturens fattiga villkor (igen!). Till och med Alex Schulman kom undan med att skriva en hel artikel i DN enbart om hur sämst november är. Den var fruktansvärt tråkig att läsa, men jag läste allt ändå. Sa jag att det är november?

Kanske slog dock en gammal cirkuslärare till mig rekord i november-pessimism. I en söndagsscroll på Facebook, vars innehåll numera mest osar dammigt gammalt fotoalbum, bröts mitt flöde plötsligt av en statusuppdatering som fick mina trötta ögon att vakna till liv. Hon skrev:

‍Over a year ago I decided to retire from the circus sector. Now I can bravely admit that joining the circus 25 years ago was my WORST life decision.

This decision will most likely to also affect the rest of my life and the sad truth is - there is nothing much to do about it now.

Plötsligt kändes det som att Facebook blivit darknet, en plats fylld av ofiltrerad ärlighet och människans mörkaste tankar. För inte kunde hon väl bara erkänna på Facebook sådär från ingenstans att hennes karriär som både artist och lärare varit värdelös? En brottslig handling, för alla som skrivit på kulturens code of conduct om att allt alltid är värt det. 

Jag läste försiktigt kommentarerna. Någon svarade henne: 

I always say if performers put their energy in training and dedication to finance, we'd be fucking rich by now!

På det svarade hon: 

(...) but no one does not give a shit about that since all they can understand from my CV is that I am a circus artist = an idiot. 

En vän brukar säga just detta till mig. Alltså inte att jag är en idiot, men hur rika vi varit om vi bara valt en annan bransch. “Men du gör ju det här för passionen, inte för pengarna”, hade hennes blivande chef sagt vid en löneförhandling. Men det är november och passionen spirar inte direkt, så då undrar man över pengarna. 

En annan vän valde någonstans mellan att räntorna gick upp från 4 till 5 procent på bolån att i alla fall delvis lämna kulturbranschen. Han är ljusdesigner, en förbannat bra sådan, och bestämde sig nyligen för att skaffa sig ett jobb som ingenjör och helt enkelt ta tjänstledigt när intressanta ljusuppdrag dyker upp. Plötsligt kan han både betala bolånet och skapa konst. Han verkar för det mesta väldigt nöjd med hur han löst sitt liv. Ändå kallar vi det att han har gått över till the dark side, utan att någon av oss egentligen är särskilt bevandrade i Star Wars. I en ideal värld hade pengarna och passionen kanske inte stått i konflikt, men nu gjorde den det och han lyckades lösa hur man både kan ha kakan och äta den. 

Just honom omfamnade dock the dark side med öppna armar, så kanske räknas inte hans vittnesmål från andra sidan. Annat verkar det som sagt vara med min cirkuslärare. En svindlande tanke, att Darth Vader inte skulle vilja ha en ens om man ställde sig och helt fritt och frivilligt gav bort sin själ. Naivt inser jag, att tro att the dark side ska agera goodwill för kulturarbetare. 

Kanske är det just känslan av att vara helt värdelös för hela samhället som är det i november som oroar mig mest. Det är inte de kapade kulturbudgeterna i sig, utan tron som sakta verkar smyga sig in i var och varannan kulturarbetare om att skapa konst inte är värt det. Att man inte fyller en funktion för samhället, att ens kompetenser, tankar och erfarenheter inte räknas. Då är det inte längre politikerna som primärt kväver en, utan en evig inre novemberdepression som sakta får alla som någonsin skapat att dö ut. 

You don’t know the power of the dark side. 

‍