Span på stan: Mars och april

I mars och aprils span på stan tänker Linda Brelin på Riksteaterns rapport "Svenskarna och scenkonsten" och på rymden.

Det blev mars och jag inledde årets första låtsas-vår-månad med att åka upp till Dalarnas djupa skogar för några dagars kontemplerande och friluftsliv. Men ungefär lagom till att jag rullade in på uppfarten till mina föräldrars back-to-the-roots hus i falurödfärg strax utanför Orsa så bröt sig mars obligatoriska förkylning ut. Istället för att sitta och njuta av vårens första solstrålar i en kritvit snödriva, fann jag mig snart ligga snörvlandes och frossandes i ett hav av näsdukar. Vännerna som skulle komma på besök fick stanna hemma och det blev istället jag och katten Atlas ensamma i skogen i fem dagar.

Eftersom jag inte längre kunde skapa självvärde genom att vara “härlig tjej på skidor” så fick jag övergå till, att när febern höll sig i schack, istället vara “smart tjej som allmänbildar sig”. Utöver att jag avverkade en hel rad med olika dokumentärer om allt från flykt från Nordkorea till influencers som blivit kända genom att ljuga om att de har cancer, så ägnade jag mig också åt att läsa Riksteaterns rapport “Svenskarna och Scenkonsten”. I den fanns en hel del intressant att utläsa - såsom att 70 procent av det svenska folket vill se mer scenkonst än vad de gör idag, men att det största hindret för att ta del av mer är ekonomi. Ännu fler, 82 procent, sa att när de gått på scenkonst senaste året så hade de upplevt känslor av glädje eller lycka. 81 procent tyckte att politikerna inte ska lägga sig i innehållet i scenkonsten, men 55 procent kunde inte svara på frågan vilket parti som har bäst kulturpolitik. En anmärkningsvärd siffra, när det verkar finnas enighet kring att folket vill ha scenkonst. 

Ungefär lagom till att streamingtjänsternas dokumentärutbud hade förbrukats och rapporten var klarläst, så släppte också sjukdomen och jag kunde köra hemåt. Efter så många dagar av att ha ägnat mig åt det jordiska, fanns jag mig därför lyssna på Söndagsintervjun i P1 och avsnittet “Marcus Wandt - vill ta med alla till rymden”. En knapp timmes harmoniskt prat med vårt nya stjärnskott till astronaut. Mot slutet av intervjun fick han frågan varför människan egentligen ska ägna sig åt rymden. Han svarade:
‍
“Rymden är dels utmanande, det är ett område som väldigt många människor fascineras av och man kan skapa väldigt konkreta visioner. Man kan säga: Vi ska åka och bygga en bas runt månen, eller åka till Mars. Direkt vet alla vad den visionen är. (...) Sen finns det en mängd svårigheter och problem som ska lösas för att komma dit, men visionen är tydlig. (...) Det som finns på vägen fram i den omappade terrängen, där kommer man hitta massa kunskaper som man inte visste att man sökte”. ‍

Medan jag körde längs med vägarna tillbaka hemåt tänkte jag på att människans behov av rymden och scenkonsten kanske bottnar i samma saker. Scenkonsten kan också skapa fascination, ge oss ett välbehövligt distanserat synsätt på livet och få oss att hitta sådant vi behöver, men inte vet att vi söker. Men det går varken att åka ut i rymden eller skapa scenkonst utan att det finns resurser och en plan på hur det ska gå till. Där behövs en kulturpolitik som skapar möjligheter för scenkonstens astronauter att åka ut i den konstnärliga rymden och hämta hem tankar att dela med publiken. Men när partierna inte formulerar en kulturpolitik som är begriplig för väljarna, blir den bara som döda stjärnor på himlen. Något som kort lyser till i debattinlägg, men som bakom det varken har ljus eller innehåll.

Nu när april tagit vid är jag åter på väg upp till Orsa för revansch i längdspåren. Men denna gång ska jag redan från början passa på att blicka ut mot rymden, för att bättre förstå det jordiska.

...

Bild från filmkväll i rymden med Marcus Wandt och Axiom Mission 3-gänget

‍