Span på stan: maj och juni

I vårens sista Span på stan skriver Märta Jungerfelt om svårigheten i att argumentera för konstens värde och hur lätt det är att förgås av tankar på inredning och Miley Cyrus. 

Jag vet inte hur det hände, men plötsligt var jag dummare än jag någonsin varit. 

Det hela verkar ha börjat i vintras när jag skulle flytta till min nya lägenhet. Under ett par veckor bodde jag hos en kompis i väntan på tillträde, medan mina möbler stod staplade på hög i ett Shurgaard-förråd i Mölndal. Som inneboende satt jag många kvällar på kammaren och visionerade mitt nya boende. Jag skrollade mig trött på Ikeas hemsida, budade på tavlor på auktion, sparade bilder på hem i Los Angeles. 

Samtidigt anmälde jag mig till en kurs i balett för vuxna, skaffade gymkort och köpte en god mängd pigga träningskläder. Jag hade fått upp ögonen för Miley Cyrus tonade armar i  framträdandet på Grammys och nu shoppade jag fritidsintressen för att skaffa ett par likadana. Plötsligt kretsade mina dagar kring jobb, inredning och sport och jag började leva som i ett rutnät av göranden vilket gjorde att vardagen väldigt lite liknade Sex and the city men väldigt mycket en promenad mot döden. 

Klipp till några veckor senare då jag fick besök av en väninna i den nya lägenheten. Efter att hon plikttroget hjälpt mig skruva ihop en garderob och avgjort om jag skulle välja tonen “sand” eller “parmesan” på väggarna åt vi middag tillsammans. Jag pratade väl antagligen vidare om för- och nackdelarna med “sand” kontra “parmesan” när hon efter en stunds tystnad frågade mig om jag hade “tänkt några nya tankar” det senaste. 

Väckarklocka. Vändpunkt. 

I samma stund som jag fick frågan insåg jag att svaret jag skulle behöva ge var ett rungande nej. Miley Cyrus armar kändes nämligen inte som den tankevärld hon var ute efter. Jag ställdes inför det faktum att jag nått den totala tomheten. Den tomhet som uppstår när man i maskinell takt bara tänker produktiva, framåtsträvande tankar. 

Följande veckor försökte jag ta mig i kragen. Rent intellektuellt alltså. Gav upp idén om att rymma Los Angeles i en landshövdinge-etta och slog på radion istället. Ny vändpunkt, då det var lite av ett mörker som mötte mig.

På andra sidan dvalan blir jag varse om the talk of the town: att liemannen varit framme och skördat i Kulturrådets budget för projektstöd. Jag läser debattartiklar och Facebook-inlägg som markerar faran i den minskade finansieringen. Resonemang om scenkonstnärernas försörjning, om brist på konstnärlig utveckling och hot mot demokratin lyfts fram. Och som alltid när konstens och kulturens värde argumenterar för sig, så gör sig rävsaxen påmind. 

Att tala om konstens och kulturens värde går att göra på en rad olika sätt, men generellt finns det två sidor av trottoaren. Det ena spåret är att prata om kulturens värde genom att framhäva diverse nyttoaspekter, såsom att estetiska läroprocesser gynnar resultaten i skolan, att Kulturskolan skapar musikexporter som Robyn och att konsten kan bidra till att ge värde och vinst i sömniga bostadskvarter. Gott så. Ett steg mot att legitimera kulturekonomin som en del av ett större ekosystem. Samtidigt uppkommer ett ideologiskt skavsår då konstens egenvärde här faller i glömska. Ska inte en installation på Kortedala torg bara få vara en installation? Eller måste någon på stadsledningskontoret sitta och vibrera vid tanken på möjlig gentrifiering med en dröm om att Avenyfamiljen hittar dit på tio års sikt? 

Det andra spåret innefattar ofta att prata om det mellanmänskliga: att vi genom konstupplevelser kan spegla oss i berättelser och upptäcka rum i oss själva och andra som vi tidigare inte visste fanns. Ett sätt att främja den fria tanken, demokratin och det sinnliga. I den här sfären trivs jag, i själva idén om att konsten får livet att expandera. Frågan är väl bara hur Parisa Liljestrand känner? Jag gissar nämligen att hon föredrar min dumhet. Att jag tänker på väggtoner och skapar tillväxt med mina sunkiga habegär snarare än att jag ser ett obscent performance för att sedan sitta i min fåtölj i timmar och stirra? Bara en gissning alltså. 

Poängen är att det är svårt att hamna på rätt sida myntet i en värderingstyngd fråga. Man måste som alltid känna sin retoriska publik i den ädla argumentationskonsten, veta vilken världsbild som råder för att träffa rätt. Men vilken världsbild som nu gäller blir allt grumligare. Att trycka på “den fria tanken” och “demokrati” verkar närmast mottas som fluff i Europas blåbruna samtid. 

Hoppet skulle man då, sin vana trogen, kunna tänka sig låg hos socialdemokratin. Idén om att en röd regering med större självklarhet skulle vakta mjuka värden. Men även där förefaller det som om högerns sanningar ätit sig in. I stilla mak har de med sin meningsförflyttning av begreppet “en armlängs avstånd”  lyckats med att uppnå en förändrad syn på offentlig finansiering. Vad som brukade betyda att konst och kultur ska vara fri från politisk styrning tycks sakta skifta till att konsten och kulturen ska vara helt fri, det vill säga inte betraktas som ett allmänintresse. Språket formar verkligheten, och så vårt medvetande. I Socialdemokraternas budgetpropostion för 2024 stod ingen uppräkning för scenkonsten att finna. 

Där står vi alltså nu, i en möjlig istid för kulturen. Kul att i alla fall NATO är glada. 

En biljett för att komma bort från denna urspårning, då? Kanske kommer vi ett steg i rätt riktning den 16 juli. Då är det Lars Strannegårds tur att prata i svenskarnas älsklingsprogram Sommar i P1. Strannegård är rektor för Handelshögskolan i Stockholm och mig veterligen den enda bryggan mellan de två spåren, med ena foten i näringslivet och den andra i kärlek till pure bildning och humanism. Äntligen en möjlig profet. Äntligen tillförsikt. 

___

Med denna bitterljuva hälsning vill vi från redaktionen önska er alla en glad sommar. 
Vi är tillbaka i augusti! 

Lebe wild und gefährlich. 
PoK