Span på Stan: augusti

I månadens Span på stan funderar Märta Jungerfelt över om det egentligen finns någon mening med recensioner.

Vore jag en horoskop-gäri vore augusti min bästa tid.  Jag hade då kunnat andas ”leo season” och levt ut den till mig givna personligheten som stjärntecknet erbjuder. Kanske hade jag klätt mig i en uppseendeväckande virkad hatt och haft på mig en för liten bikini. Dyrkat solen på diverse terasser, spelat Swedish House Mafias Lioness i högtalare på stranden, gjort ett himla liv av att jag finns. 

Som det föll sig blev det hur som helst väldigt lite av en lejonera för min del. Nästan ingen alls. Efter industrisemesterns uppgång fanns bara ett långt fall att vänta – en månad i moll. ”Allt kött är hö och blomstren dö, ja tiden allt fördriver, blott Herrens ord förbliver”, som psalmen går. Ja, augusti har en märklig fasad av att vara ljusets tid när allting egentligen bara faller och övermognar. I varje fruktskål något härsket, bakom varje solig dag ett åskmoln. Jag kanske låter deppig. Det är jag också. Skoja, men mitt sinne är som en Lisa Nilsson-ballad, en stilla tår på ett välsminkat ansikte. 

Mitt i rötmånadens sörja läste jag Teodor Stig-Matz text i ETC, där han skrev om varför han vägrar att skriva om Way Out West. ”Av alla typer av kritik finns det ingen som är så totalt meningslös som konsertrecensionen.”, löd devisen. I artikeln diskuterar han kritikerns främsta uppgift, där han lyfter konsumentupplysningen som den dominerande funktionen. I andra hand att underhålla och skapa förståelse för ett verk. Men till syvende och sist är missionen att hjälpa läsaren avgöra om ett verk eller en upplevelse är värd att köpa eller inte, menar han. Meningslösheten infinner sig då när stora internationella band ska recenseras, eftersom recensionen kommer nå läsaren efter det att bandet lämnat Sverige på tio års sikt. Även konsertrecensioner av mindre band verkar han anse vara meningslösa, eftersom att de som läser recensionen huvudsakligen är personer som själva var på konserten. De som håller med blir glada och de som tycker tvärtemot blir sura.

Eftersom jag redan var ett skadeskjutet lejon träffades jag av frågan om meningslöshet. I couldn’t help but wonder om även scenkonstrecensioner är värdelösa? För precis som med konserter är det korta bågar även inom scenkonsten. Institutionerna har sina långkörare förstås men de fria scenernas spelperioder är ofta korta.  Särskilt i det fria dansfältet, där verken ofta bara visas några fåtal gånger innan det är tack och godnatt. Vad gör recensionen då för nytta, om läsaren inte får chans att se verket? Kritikern Tomas Forser skriver i sin bok ”Kritik av kritiken” att kritikerns uppdrag är att kommunicera både med läsaren och med konstnären. Alltså att recensionens funktion också är att gå i dialog med upphovspersonen och på så sätt besvara verket. Med det förhållningssättet intar kritikern en position med mer agens, då recensionen hellre vill diskutera konstnärliga val än att ge en bedömning av dem. Frågan är bara om det ens är önskvärt? 

När jag hör mina skådespelande vänner prata om recensioner vill jag mest smälla igen laptop-locket för gott. Det verkar nämligen som att recensionen inte alls ”går i dialog” utan snarare tas emot som smek eller smisk. Ingen gråzon däremellan. Och det går ju gott att förstå, att man efter veckor av repetitioner gärna vill få bekräftelse på allt hårt arbete. Men vad som står brukar sällan spela så stor roll. Det är betyget, frågan om ros eller ris, som är det intressanta. Och mycket står på spel när ett ego står inför att blomstra eller förintas. Hur rättvis eller orättvis kritiken än må vara brukar det sluta med att recensenten själv blir föremål för utvärdering. Har hon skrivit en positiv recension blir hon hyllad, är den negativ blir hon däremot gjord till åtlöje. Vem är hon? Vad vet hon? Varför ska en litteraturkritiker komma här och tycka nåt om VÅR pjäs? 

Ja, varför ska man tycka nåt om nåt? Om varken läsaren hinner se verket och konstnären blir skör så snart raderna inte är sockersöta. Men samtidigt: Om ett träd faller i skogen men ingen hör det, gör det då något ljud? Alltså: Om ett scenkonstverk sätts upp men ingen svarar, har det då hänt? Förvisso har det hänt för publiken, men har det hänt? Att svara på ett verk är att säga att det betyder något. Det är att göra ER pjäs till VÅR pjäs, och på så sätt göra scenkonsten till en angelägenhet för alla. Särskilt viktigt är det med den offentligt finansierade konsten. Den är allas, därför måste den besvaras. 

Från deppläpp till pepp. Nu blir det leo season året ut. Hej!