"Skumitate" är en imponerande hybrid i ständig rörelse

Linda Brelin ser Takuya Fuijisawas ”Skumitate”. Ett tvärdisciplinärt möte av olika konstnärliga uttryck i ett verk som hela tiden rör på sig. 

Under våren hade koreografen och allkonstnären Takuya Fuijisawa premiär för verket “Skumitate” på Regionteater Väst. Verkets titel består av orden “skum” och “mitate”, och anspelar på skum både som material och som en konstig människa/handling, liksom på tekniken “mitate” som går ut på att flytta perspektiv. På japanska betyder “sukumitate” att vara rädd eller att stå upp i rädslan. Det är precis i det mötet mellan begreppen som verket tar vid.

På scen är belysningen dov och i hörnet står musikern Emiliano Sacripanti med synthar, mikrofon och elgitarr och skapar ett dunkelt och mystiskt ljudlandskap. På scen rör sig ett antal dansare som tillsammans med tonerna bildar en väl sammansmält startbild. Dansarna rör sig nära varandra i lätt hotfull stämning, några iklädda stora mörkgröna kappor med huvor som skapar ansiktslösa gestalter som sakta rör sig över scenen.

Koreografin som sedan tar vid är flödande och flytande. Likt skum som flyger och hopar sig för att sedan bryta ut i egna små bubblor rör sig dansarna i grupp och enskilt. Fokuset mellan de olika gestalterna skiftar. De manipulerar varandras rörelser både med sina kroppar, men också med stora, långa grenar som med en dockspelares precision får dansarna att röra sig. Ibland skapas också helt nya gestalter med hjälp av docktekniken, där dansarnas kåpor plötsligt får eget liv och förs fram över scenen som egna gestalter. Koreografin kompletteras stundvis också av ett antal textmoment, när vålnaderna obehagligt närmar sig skådespelaren Alexander Hopman-Lilja som desperat frågar vad de vill honom. 

Kombinationen av de olika uttrycken: Dansen, skådespeleriet, dockspelandet och det imponerande ljudlandskapat bildar tillsammans ett verk som hela tiden rör på sig, men som ändå håller sig konsekvent till sitt uttryck. Det är i första hand ett kollektivt verk, men ibland blandas individuella sekvenser in där de egna uttrycken får plats i såväl koreografin som skådespeleriet. Bland de egna delarna är ett solo med Beda Åsbrink särskilt utmärkande, där hon rör sig med ett kroppsspråk som å ena sidan är helt lealöst, å andra sidan sker i absolut kontroll. Likaså imponerar Endre Schumicky och Gustav Borehed med ett intensivt steppnummer. Det fullkomligt brinner under fotsulorna, där båda dansarna med sin takt och ton i stegen bjuder på en intensiv duell som ger föreställningen ett ytterligare lager och en välkommen tempohöjning. Textsekvenserna som vävs in kompletterar koreografin och öppnar upp för fler tolkningar av verket, men orden är ibland skrivna lite väl bokstavligt vilket tangerar till att bryta verkets poesi. Samtidigt är det just de olika uttrycken som skapar Skumitates spännande helhet. Hybriden av dansarnas kroppar och dockteaterns förhöjda raster skapar en fascinerande form. Kombinationen av dessa gör också att det upplevs som betydligt fler än fem kroppar på scen. Man blir nyfiken på vad som hade skett om verket fått innehålla ännu fler människor som också de dubblerade sig. Även om intimiteten i verket gör sig bra på en liten scen, finns här stor potential att även fylla större scener. 

Fuijisawa visar med Skumitate att han har en imponerande förmåga att sammansätta människor med helt olika kompetenser som i hans ledning hittar ett gemensamt uttryck. För i Skumitate får allas konstnärliga personligheter blomstra, utan att det görs avkall på helheten.  

‍