"Själens telegraf" – en rosenskimrande indiefantasi

Siri Leifsdotter har sett “Själens telegraf” av Konstkollektivet Snö på Teater Trixter och uppskattar hur romanförlagan kommer till liv med ett imponerande persongalleri. 

En äppelträdgård har gömt sig bland byggbarackerna på Masthuggskajen. På Fryshusets toaletter susar trafiken från E45:an i ventilationen, men på scenen är det en stilla sommarkväll. Konstkollektivet Snö sätter upp “Själens Telegraf” på Teater Trixter, baserat på Amanda Svenssons roman med samma namn, i manus och regi av Caroline Andréason och Emilie Strandberg. 

Här möter vi Iris, en tonåring i nittiotalskrisens Storbritannien. Som trettonåring bränner hon ner barndomshemmet i Somerset efter att ha sett sin mammas livslögner falla sönder. Parallellt följer vi henne som nittonåring i ett kylslaget Glasgow, med bomberjacka, band, kärleken Rupert, och sina alldeles egna livslögner. 

Äppelträdgården bildar ett tredimensionellt scenrum där publiken sitter på trädgårdsstolar i en cirkel, med äppelblom i drivor kring stolsbenen och gulnande kvistar hängande från taket. Scenmörkret sänker sig som en kvällsskymning och sveper in oss och skådespelarna i ett drömlikt ljus. 

På samma sätt sveper Iris mamma in världen i ett skimmer av berättelser där sanningen alltid är förhandlingsbar. Spelad av Caroline Andréason virvlar hon över scenen med röda lockar och förhäxar både sin dotter och sin publik. Mamman är ständigt närvarande, tills hennes ord blir ett eko ur Iris egen mun. 

På den upphöjda scenen i skuggorna i rummets bortre ände skymtar Iris och Ruperts band Soul’s Telegraph, som står för musiken. Musikerna spelas ordlöst men övertygande av medlemmar ur det verkliga bandet Matroserna, med föredömligt slängiga luggar och kutande axlar bakom instrumenten. 

Ensemblens tre talande skådespelare bygger ett imponerande persongalleri. Daniel Adolfsson fyller de manliga rollerna och Caroline Andréason från Konstkollektivet Snö förvandlar sig effektivt från mamma till managern Mark, till Iris terapeut, till allvetande berättare eller hund. 

Den trettonåriga Iris, spelad av Emilie Strandberg, guidar oss med säker hand genom sitt barndoms landskap medan det krackelerar. Hennes ilska och förtvivlan inför vuxnas svek går inte att ta miste på. Inte hennes trygga förvissning om mammans kärlek heller. 

Som nittonåring och i mötet med Rupert skorrar gestaltningen lite. Ingen av dem övertygar riktigt som unga och vilsna och ögonblick av intimitet verkar hastas förbi. Replikerna levereras med för mycket självsäkerhet och för lite av den kalvbenta skygghet som finns även hos den mest förhärdade nittonåring. 

I de musikaliska inslagen hittar de rätt igen. Med mikrofon i handen blir Rupert en indiepojke som stigen ur en tonårsfantasi och Iris cellospel skälver i hjärtesträngarna. 

Efter föreställningens slut lämnar vi scenen som en scen ska se ut: strödd med konstgjord snö och blomblad i silkespapper. Fantasins äppelblom följer oss ut i ett novemberduggigt Göteborg.