Samtal med Love Hellgren från PA× Performing Arts Multiplied

PA× står för Performing Arts Multiplied och är en nutida dansduo som grundades i Göteborg 2016 av Kyrie Oda och Love Hellgren.
Deras konstnärliga arbete kännetecknas, som de själva beskriver det, av en stark kroppslighet och en tilltro till rörelsens uttrycksfullhet, och sker ofta genom internationella samarbeten, interkulturell dialog och i nära samarbete mellan konstformer. Nu är de aktuella med ett nytt verk som i helgen visas på 3:e Våningen.

‍
Föreställningen XOVER, (uttalas ‘Crossover’) kommer visas på 3:e Våningen 21 och 22 september och innehåller två kortare verk;

Del I är en duett, ett utdrag från XOVER (2007) av Merce Cunningham till Aria & Fontana Mix (1958) av John Cage.
Del II är Under & Over, en remix av XOVER, skapad av PA× till musikstycket Music on a long thin wire (1980) av Alvin Lucier.

I åren innan de grundade duon PA× var Kyrie Oda och Love Hellgren verksamma som dansare i ett antal kompanier runt om i världen, och har förutom att ha skapat ett antal egna koreografiska verk, många års erfarenhet med tolkning och medskapande av andra koreografers verk.
Idag samtalar jag med duons ena hälft, Love Hellgren, som berättar om arbetet med att återskapa, men även utmana Cunningham’s teknik, och hur nära dessa utmaningar ligger Loves personliga danshistoria.  

Kan du berätta lite om hur ni kom fram till att ni ville återskapa XOVER och skapa respons-verket Under & Over?

– Ursprungligen frågade jag om lov till att PA× skulle sätta upp några verk av Cunningham.
Tillståndet gavs, och sedan har PA× i dialog med Cunningham Trust hittat verket XOVER, utifrån kriteriet att det skulle vara en duett som kan uppföras på betonggolv. Verket instuderades av Brandon Collwes. 

– Som en del av projektet hade vi öppen daglig träning i Cunningham-teknik för professionella dansare och studenter från Balettakademin. Vi hade även två nyligen utexaminerade dansare, Silje Vereide och Alecsander Javier Nilsson, som studerade in XOVER tillsammans med mig och Kyrie. Det är en del av vår ambition att dels låta nuvarande dansare möta danshistorien i kroppen, men också ge möjligheter för yngre dansare att få erfarenheter och kontakter i den professionella världen. Merce Cunningham Trust har haft ett program under de senaste åren, där människor som inte har varit i Cunningham-kompaniet ger en respons, som de kallar det, på Cunninghams verk. Som en respons till XOVER och till processer vi har haft med att  jobba med det ursprungliga verket, skapade vi Under & Over i relation till det. 

Dessa två verk utgör tillsammans en duett som kan uppföras i konsthallar. Utan scenografi och utan speciell ljussättning.

Kan du berätta vad det var som låg till grund för att ni ville ta er an Merce Cunninghams koreografi? 

– Något som varit drivande inom PA×, är att när vi lämnade kompanilivet och det att [enbart] vara dansare åt andra, funderade vi på hur man kan tänka om rollen som dansare på marknaden; inom dansfältet. Oftast är det så att dansare går och ber om ett jobb hos en koreograf eller ett kompani, man gör audition, och så får man ja eller nej. Men hur kunde det vara om vi som dansare kan välja vad vi vill göra? Hur kan vi hitta en form att bjuda in koreografer att göra saker för oss? Tidigare har vi bett vissa koreografer att göra saker speciellt för oss. Detta är första gången som vi bygger om ett stycke som finns. Så det är ett sätt att tänka om hur det fungerar inom dansfältet. 

Visst blir det att man vänder på hierarkin lite, om tar utgångspunkt i sig själv som utövare, hellre än att vara den som “får vara med.” 

– Precis, det är en tanke. Genom min utbildning på Rambert [School of Ballet and Contemporary Dance] i London, var jag väldigt påverkad av Cunningham, dels inom teknikträning, dels genom att reportoaren i England är väldigt inspirerad av honom. Som ung dansare blev det som en ambition, det var [hög] status på något sätt att vara en som fick hålla på med det. Men jag var nog mer intresserad av [Cunninghams] filosofi och tankar om koreografi -och det tycker jag fortfarande är väldigt spännande- hur det var när han kom in i dansvärlden. För det vände upp och ner på många konventioner. 

 Kan du nämna ett exempel på det? 

– Ja, hur vi tänker på vilken del av scenen som är viktigast… Innan Cunningham var det fortfarande ganska frontalt. Man vände sig mot publiken, och mitten på scenen är där som handlingen sker mest. Alla punkter på scenen är [hos Cunningham] lika viktiga och lika värdefulla, och man kan titta åt vilken håll som helst. Alla rörelser som sker har lika mycket värde. Det finns inget steg som [endast är] en förberedelse för nästa steg. De idéerna har jag varit inspirerad av; någon sorts demokratisering av scenrummet.

Är det ett jubileum för Merce Cunningham i dessa tider?

– Ja, i 1964, var kompaniet på turné i Stockholm, och nästa år, 2025, är det hundra år sedan Robert Rauschenberg föddes. Det var han som designade kostymerna och en scenografin till det här stycket. Men som vi inte använder…

Precis, för om jag har förstått det rätt fokuserar ni mest på den fysiska aspekten, och att kunna sätta in verket i olika rum?

– Ja, precis. Tanken med just den turnén vi gör nu är att vi ska vara i konsthallar, och att vi ska kunna möta den konst som är där; eller de andra konstnärerna som visar verk där just nu.

Skulle du kunna prata lite mer om Under & Over, responsen som ni har skapat? Relaterar den till just XOVER eller till Cunninghams filosofi generellt? 

– Jag skulle nog säga att responsen är speciellt till XOVER. Men som sagt, när jag var femton och gick i skolan, så var Cunninghams idéer och dans inflytelserik.
Nu, 15 år senare, har jag ett annan perspektiv på det, och en annan uppskattning, med all den andra erfarenheten jag har. På sätt och vis har responsen kommit ur vad jag saknat i Cunninghams verk.

Och vad är det? 

– Dels är det att få vara inne i verket själv utan att titta på det utanför. Men även en känsla av att det finns ännu fler möjligheter för kroppen att artikulera sig själv…
Det var medvetna [fysiska] val Cunningham gjorde, men det är en väldigt begränsad koordination man rör sig inom, vilket såklart kan vara ett sätt att kunna uttrycka andra idéer… men att dansa och röra sig i det känns väldigt begränsande, så på sätt och vis har responsen blivit “Vad är det vi vill göra efter vi har gjort det där?” och då blir det att göra allt annat!
Det har ändå blivit en typ av remix kan man säga. Relationen till Cunningham Trust är att jag får göra vad jag vill. Men vi använder  samma rörelsematerial men på ett annat sätt, och vi strukturerar det lite annorlunda.

Det Love berättar att han saknat mest hos Cunningham från ett koreografiskt perspektiv är det känslomässiga uttrycket. Själv tycker Love att det är positivt när dansare får vara sig själva på scenen, och uppskattar att ett verk erbjuder öppenhet för vad som händer i stunden.

– Inom [Cunningham] är det är ganska metriskt, som det också kan vara inom balett, eller om man dansar till en viss musik som har en specifik rytm och där verket bara fortskrider, oavsett vad du [som utövare] tänker eller vad som händer.
Jag tycker det är mer spännande att det är lite mer öppet eller löst kring hur lång tid saker tar och hur långt saker rör sig.

Du har ju tränat väldigt mycket Cunningham-teknik och gjort hans reportoar under din  utbildning. Hur känns det att komma tillbaka till det, både fysiskt, men även på andra sätt?

– Det är just det som är det intressanta för mig med det här projektet… Vad betyder det här femton år senare? Och det är lite spännande, för det är så svårt att gå in i det här. Ibland är det som att mentalt förflyttas tillbaka till att bli en student, känns det som. “Nu måste jag göra allting rätt.” Och sen känner man på hur fysiskt kapabel man är nu jämfört med då. Så det är andra tankar som kommer i processen. Och samtidigt så är det befriande på något sätt, att jag inte värderar [tekniken] lika högt som jag gjorde förut. 

Det låter som att det är andra aspekter som har blivit viktigare för dig…
Filosofin kring demokratiserandet av rummet hör jag dig säga fortfarande känns relevant, och kanske är det något med att utmana ens egen danshistoria och att man som konstnär och performer också själv vill lägga till något…

Merce Cunningham lever inte längre, men han var aktiv som koreograf enda fram till slutet. Han dog 2009, 90 år gammal, endast 2 år efter att han skapade just XOVER.

 Tror du att Cunningham, om han levde idag, skulle ta andra koreografiska val?

–Jag tror inte att han skulle det. Han skulle nog, som han alltid gjorde, använda den senaste teknologiska utvecklingen och hur den kan samverka med dans. Men jag tror inte han skulle börja använda andra rörelser.

De två duetterna visas “back-to-back” som vi säger, med två sekunders mellanrum, utan kostymbyte och utan scenografi. Förutom koreografin är musiken i de två verken också kontrasterande. Kan du berätta lite om den?

– Ja, John Cage skrev originalmusiken [i 1958], och vi kommer att använda ett stycke av Alvin Lucier, som kontrasterar genom att vara endast en ton som ändras långsamt.  Stycket heter Music on a long thin wire. Det spänns upp en tråd i ett rum. Alla känner hur det vibrerar. Vibrationerna är en högtalare som spelar ljud i rummet. Vibrationerna i rummet påverkar tråden. Man börjar röra sig lite annorlunda, och ljudet i rummet påverkar den här tråden. Så det går runt hela tiden… Ljudet från tråden påverkar sig självt.
Och det är också tanken med vårt stycke.
Att dansen kan påverka sig själv medan den sker.

När och var kan publiken uppleva XOVER och Under & Over?

– Nu spelar vi på 3:e Våningen 21-22 september, Textilmuseet i Borås 25 september samt Mölnlycke Kulturhus I Härryda den 11 oktober. Sen får vi se. Vi har rättigheterna nästa år också.