"Rörelsen" av Teater Nu

“Rörelsen” av Teater Nu är en välspelad föreställning som bottnar i intressanta filosofiska frågeställningar om individens handlande och ansvar, men ibland blir det textmässigt och symboliskt tungt. Alva Kättström har sett. 

Bara en skådespelare på scen, men i desto fler roller. Teater Nu sätter upp det egenskrivna verket Rörelsen, och jag har rört mig till Kulturhuset Oceanen söndagen den femte februari för att ta del av “ett filosofiskt spiondrama om arbete, tvivel och viljan att göra skillnad”.

Teater Nu är ett tvärdisciplinärt konstkompani som verkat sedan 2007 och drivs av Matilda Klamas och Sara Östebro. Deras scenkonstverk bottnar ofta i filosofiska frågeställningar, och den här gången är det filosofen Hanna Arendts tankar om individens handlande och ansvar som får ta plats. I “Rörelsen” står Ronja Svedmark för skådespeleri, Matilda Klamas för regi och manus, Sara Österbro för dramaturgi samt produktion och Viktoria Ottosson för ljud och ljus. “Rörelsen” har spelats i Göteborg, Bollebygd och Borås. 

Under två timmar får jag följa Ronjas porträtt av en människa som på olika sätt kämpar med existentiella tankar om varande, handlingar och ansvar. Verket rör även vid tematiker om individens relation till arbete, andra människor och den egna lyckan. Allteftersom karaktärens aktioner sätter berättelsen i rullning förskjuts gränserna för rätt och fel samt ont och gott. Ronja står på scenen framför rosa ridåer och träder in och ut ur karaktärer med hjälp av diverse kostymer samt peruker. Likaså besjälas olika föremål för att fylla olika roller, för att iscensätta karaktärens berättelse. Skickligt leds vi, med en stor variation liksom snabba växlingar i uttryck och tilltal, mellan olika roller och scener. 

Verkets handling drivs hoppigt framåt i sin dramaturgi. En del upprepning och repetition används i början av vissa scener och i de två akterna som för att knyta ihop och förstärka känslan av att vi cirkulerar runt samma existentiella frågeställningar. Det återgår kontinuerligt till den nutida plats utifrån vilken karaktären berättar om vad som redan skett. Samtidigt ökar berättelsens intensitet stegvis på ett tillfredsställande sätt, och karaktären får nyans och djup allteftersom dennes brister blir mer närvarande. 

Scenerna styckas upp med hjälp av ljuset, och olika rum skapas i scenrummet. Ljudet är lekfullt och ofta ganska konkret, som ett soundtrack som stödjer berättelsen och som skådespelaren interagerar med. Då projektion förekommer bidrar det till känslan av skådespelaren interagerar med någon, och för en stund ser det ut som att någon annan filmar och att vi genom projektionen ser allt ur dennes blick. 

Verket porträtterar även en karaktär som jag tolkar kämpar med kontrollen över sina handlingar och dess konsekvenser. Och samtidigt som hon stegvis tappar kontrollen och inser att handlingar och ord aldrig fullt ut kan spegla ett autentiskt inre, börjar hennes känsla av ansvar för sina handlingar svikta. Hon blir mer och mer ett offer, för andras likväl som sina egna handlingar. För mig fångar denna kamp om kontroll en ofrånkomlig existentiell utsatthet, i och med att vi aldrig fullt ut kan kontrollera konsekvenserna av vårt handlande och därför måste stå ut med att handla i ovisshet. 

Detta bör rimligtvis väcka rädsla hos oss människor, och ibland kan jag sakna att verket verkligen vågar visa den där mänskliga avgrunden hos den som söker efter sin essens. Verket tar upp många intressanta filosofiska frågeställningar men det blir stundvis lite textmässigt och symboliskt tungt, och mer konstaterande än undersökande. 

Samtidigt skildrar verket aspekter av en karaktär som ändå vågar handla. “Rörelsen” riktar sig på ett snyggt sätt till alla oss som inte står ut den existentiella ångesten och som gett upp ansvaret för vårt agerande, på bekostnad av engagemang i livet. Genom att exempelvis tala om hur man sken-engagerat kan signera protestlistor utan att faktiskt delta i samhället, politiken och omvärlden. Som de själva formulerar sig gällande huvudkaraktären: “Hon har definitivt agerat, hon får det att röra på sig. Men går det egentligen att klandra henne? Hon gjorde ju i alla fall någonting”.