Poesin lever i Kompani Giraffs “A Study Of Losses”

Linda Brelin har varit på Dansens Hus och sett Kompani Giraffs föreställning "A study of losses". Hon ser en öm och mjuk föreställning som låter poesin leva även i den mörkaste av tider.

Vi lever i en tid där både föremål och människor blivit förgängliga. Shein och Temus sopberg förgiftar planeten av föremål vi impulsartat beställer men inte vill ha, samtidigt som människor och kulturmomument bombas i Gaza och Ukraina som om de aldrig haft något värde. Vi kommer från en jul av återblickar på tsunamin 2004 som sedan övergått i de brutala bilderna av Los Angeles storslagna villor som nu bara är aska. Kompani Giraffs föreställning “A Study of Losses” träffar helt rätt i tiden med att undersöka det förlorades dragningskraft. 
‍
På scen på Dansens Hus står en kritvit stor, tiltad kub med en insprängd säng och lyktstolpe. Föremål som tycks ha fastnat i tiden och som nu står där orubbliga, fortfarande möjliga att nå men inte använda till vad de en gång var tänkta. Bredvid höjer sig en hög vit flaggstång, som en fredsflagga hissad över ett bortglömt monument. Det är en fenomenal scenografi som möter publiken, som utöver att vara ett eget konstverk i sig snart blir en interaktiv installation för artisterna.

“A Study of Losses” rör sig mellan flera flytande bilder, som vid några tillfällen fryser till ovanpå kuben med klickljudet från en kamera. En stillbild från en svunnen tid med samma stela, om än här varma, obekvämhet som med de flesta familjeporträtt. I föreställningen får vi följa artisterna förlora och minnas både varandra och olika objekt: En gammal telefon, en pall, en papperskorg, en vän som glider ner för en lutande sluttning. Leken tas på största allvar i skenet från både personliga och samhälliga katastrofer. I discipliner som handstående, parakrobatik, munhängning, jonglering och kinesisk påle integreras scenografin och objekten med varandra. Framförallt munhängningen gör sig extra bra i föreställningen, vars inneboende groteska uttryck här blir till vacker lyrik.

Det blir ibland lite skakigt i de gemensamma delarna när cirkustricken ska maximeras, men i de individuella numren och i de mer utforskande övergångarna vaggas publiken in i ett melankoliskt lugn. Mycket tack vare artisten Beiruts mjuka toner och en väldigt öm ljusdesign som skapar en rumslig ram kring artisterna. Känslan av livets förgänglighet blir som mest påtaglig i scener där trollkarlen och illusionisten Axel Adlercreutz fått lägga vantarna på föreställningen- där armar och tänder snart flyger. Det blir ett väldigt roligt och oväntat inslag, som adderar till känslan att allt kan gå sönder - men att livet på något outgrundligt sätt fortsätter ändå. 

“A Study of Losses” är en mjuk föreställning som vågar stanna i lek, känsla och uttryck. I en annars explicit och vulgär tid, är det vackert att se att poesin fortfarande lever med Kompani Giraff. 

‍