Platée: ett kärt barockbesök på Göteborgsoperan

Christofer Psilander gick på premiären av "Platée" på Göteborgsoperan och njöt av en väl sammansatt uppsättning, men undrar samtidigt lite över vad operan vill säga.

Det är befriande med en barockopera på Göteborgsoperans stora scen! Det var många år sedan senast, så det var hög tid. Att det dessutom är en opera som sällan sätts upp i Sverige gör det ännu mer lockande: Jean-Philippe Rameaus opera Platée har bara satts upp en gång tidigare i landet, på Drottningholmsteatern 1978.

Rameau var en sentida barockkompositör, och i viss mån nyskapande. Han tog den franska operan ett steg framåt genom Platée, då det är den första franska operan med tydliga komiska inslag, något som dittills inte slagit igenom i Frankrike. Dessutom spelas titelrollen Platée av en man, trots att det är en kvinnlig rollfigur, någon som fransmännen inte hade upplevt tidigare.

Handlingen i sammandrag: Jupiters hustru Juno är svartsjuk på sin make. För att få henne att släppa denna obefogade känsla ställer Amor och några andra till med ett spratt: ett falskt bröllop. I närheten bor den ohyggligt fula träsknymfen Platée, som ingen vill ha, men som ändå tror att alla blir förälskade i henne så fort de ser henne. Därför blir hon glad och inte ens särskilt överraskad när hon får höra att Jupiter fallit för henne och vill gifta sig med henne. Bröllopet iscensätts, men precis innan äktenskapslöftena ska avges kommer Juno och lyfter på den tilltänkta brudens slöja. Vid åsynen av det ohyggliga ansiktet brister hon ut i skratt och förstår att det hela är ett skämt. Svartsjukan var obefogad, och hon och Jupiter återförenas, och den kränkta Platée drar sig tillbaka till sitt träsk.

I Göteborgsoperans uppsättning är spelplatsen i början förlagd till ett modern kontorslandskap, där trötta och bakfulla manusskribenter sliter med att komma på nästa idé till en berättelse. Och de kläcker idén med Platée. Efter en tämligen imponerande förändring av scenografin vidtar själva huvudberättelsen, som utspelar sig i Platées växthus. Handlingen drivs framåt långsamt – men inte på något sätt tröttsamt. Under flera långa partier står orkestern i centrum med den vackra och välspelade musiken, medan agerandet på scenen består av antingen dans eller ordlöst agerande. Och när solisterna väl sjunger är det enbart genomkomponerad sång. Vi slipper tröttsamma seccorecitativ, något som åtminstone undertecknad är glad över, och som annars var alltför vanligt i 1700-talets operor.

Solisterna är genomgående utmärkta. Jag nämner blott några: Platée själv sjungs av Anders J. Dahlin, som genom både sin röst och inte minst sitt agerande får fram rollfigurens känslor, såväl stolthet, tvekan, hänförelse och skam. Mattias Ermedahl som Jupiter har likaså en röst och ett agerande som passar rollen, och Ann-Kristin Jones som Juno fungerar riktigt bra. Hennes dramatiska mezzoröst passar rollfiguren som hand i handske. Carolina Sandgrens starka sopran gör mig alltid glad, men underbart är kort – hon har en väldigt liten roll i den här uppsättningen.

Den främsta vokala prestationen görs dock av sopranen Sofie Asplund, i den fantasifulla rollen La folie. När hon brister ut i sina arior höjs den vokala resultatet till en nivå över de övriga solisternas. Riktigt hög klass och synnerligen njutbart! Premiärpubliken belönade henne välförtjänt med två av premiärkvällens tre spontana applåder.

Den tredje spontanapplåden fick för övrigt de sju dansarna, som spelar en typ av andeväsen i växthuset, och som bara Platée kan se. Ingen klassisk balett här, utan modern, uttrycksfull dans som bidrar till såväl känslor som händelseförlopp i föreställningen. Ett bra, välgjort och fungerande grepp.

Göteborgsoperan har gjort ett riktigt gott arbete med den här uppsättningen. Den enda svaghet jag hittar är att varken orkester eller körstycken hördes så starkt som jag är van vid på Göteborgsoperan. Det har naturligtvis sin förklaring i att orkestern är mindre än vanligt, cirka 25 personer, och att endast halva operakören deltar i uppsättningen. Det är egentligen inget klagomål, men det märktes.

Platée rubriceras som en komisk opera - men är den bara det? Och vad vill den egentligen säga? Är det Junos ogrundade svartsjuka som är det centrala och som publiken väntas förfasa sig över? Eller är det utnyttjandet och kränkandet av en udda människa som vi förväntas reagera över? Eller är det Platées självgodhet som ska uppmärksammas och jantelagsmässigt tryckas ned? Visst, det skrattas rejält här och där under föreställningen, men publikens skratt fastnar också i halsen på vissa ställen. Så komedi eller ej? Ja, det får du själv avgöra, helst från plats i salongen! Och blir du svaret mig skyldig efter föreställningen, så är jag säker på att du ändå blir nöjd med kvällen. Tre timmars underbar musik är svår att motstå.

---

Platée hade urpremiär i Versailles 1745

Musik: Jean-Philippe Rameau
Libretto: Adrien-Joseph Le Valois d’Orville
Regissör: Andreas Kriegenburg
Dirigent: Paul Agnew
Scenograf: Harald Thor
Koreograf: Sofia Nappi

Solister:
Kristian Lindroos, Wiktor Sundqvist, Carolina Sandgren, Hannes Öberg, Mia Karlsson, Anders J. Dahlin, Mattias Ermedahl, Sofie Asplund och Ann-Kristin Jones.

Platée spelas spelas på Göteborgsoperan fram till den 18 april 2024.
Kvarvarande föreställningar 20 och 24 mars, 3, 7, 10, 18 april.
Föreställningen är cirka 3:00 lång inklusive en paus.

FOTO: Lennart Sjöberg