Övertygande utsnitt från verkligheten i Poison på GEST

Stor närvaro och nerv i Poison på GEST, som noggrant förvaltar originalet. Cathrin Monell har sett.
‍

När publiken släpps in sitter redan den ena av de två skådespelarna på scenen. Scenrummet föreställer ett väntrum, med en backdrop i marmormönster med tre stolar vända mot publiken framför, en kaffemaskin på vänster sida och en vattenkylare till höger. På ömse sidor flankerar tre rader likadana stolar. Jag hinner fundera över om det är meningen att publiken ska sätta sig på scenen - en så tydlig trend har det varit på teatrarna i Göteborg. Jag gör ändå det sansade, och som det visar sig korrekta, valet att slå mig ner på de vanliga publikplatserna. Sedan tar spelet sin början.

Poison är en pjäs av den nederländska dramatikern Lot Vakemans. Den är översatt till engelska av Rina Vergano, och spelas på Gothenburg English Studio Theatre (GEST). Regissör är Gary Whitaker, och de två rollerna spelas av Kristina Brändén Whitaker och Anders Tolergård.

Mannen har återvänt till Holland, efter att ha fått ett meddelande att den lokala kyrkogården måste flyttas på grund av gift som läckt ut i grundvattnet. Det ska bli ett möte med kyrkogårdsförvaltningen med anledning av detta, och de två väntar där tillsammans. Under tiden hinner de börja nysta i sin gemensamma historia. De båda jobbar sig igenom lager efter lager av påståenden, antaganden och lögner. Förhållandet mellan dem har lämnats, men aldrig avslutats. Nu bryts känslo- och förnuftsargument mot varandra, tillsammans med beskyllningar och en kamp mot impulser att fly ut, trots regnet som faller tungt.

Paret gestaltas med stor närvaro och nerv av Brändén Whitaker och Tolergård. Nyanserna i känslor och hur väl de skiftande maktförhållandena visas upp i samtalet gör att jag upplever pjäsen mer som ett utsnitt ur verkligheten än som fiktion. Ingenstans känns replikerna konstruerade eller sökta. Istället får vi möta två personer, snarare än roller, som förändrats på ett trovärdigt sätt av vad de genomgått, och behöver finna ett nytt sätt att relatera till sig själva och varandra. De väcker sympatier, och i takt med att de tvingas bli mer ärliga är det mycket kännbart vad som står på spel. 

Genom hela föreställningen hörs ljudet av ett regn som trummar på taket. Mer än en gång noterar jag ljudet och funderar över om det är en del av föreställningen, eller om det faktiskt regnar utomhus. Och det faktum att jag undrar det, i en lokal som jag vet ligger på bottenvåningen utan fönster, visar hur noggrant GEST förvaltar originalet in i minsta detalj, och hur väl illusionen verkar på oss i publiken. 

‍