Onkel Vanja på Folkteatern – ett lyckat helaftonsåtagande

Tjechovs Onkel Vanja om dekadent vardag och oförlöst kärlek kommer till sin rätt när Anna Takanen sätter upp klassikern på Folkteatern. Klara Asta Kirk har sett. 

Onkel Vanja på Folkteatern är på alla vis en trogen klassikertolkning, regisserad av Anna Takanen. Det lantliga godset som den unga, blåögda Sonja (Anna Lundström) ärvt efter sin mamma bildar ramen för berättelsen. Här lever hon ett oansenligt liv tillsammans med sin kroniskt svartseende morbror Vanja (Benjamin Moliner), dominanta mormor Maríya (Lena B Nilsson) och människorna som jobbar på och runt godset. Oväntat kommer Sonjas far, den självgoda professorn (Jakob Eklund), och hans något yngre, graciösa fru, Jelena (Ruth Vega Fernandez), på besök. Vad som här följer är en kavalkad av interna stridigheter, mer eller mindre lyckade förförelser och förälskelser, hopp och oförlösta drömmar. Det är de evigt utdragna somrarnas tid, sen kommer regnet, hösten. Allt är sig likt och allt är förändrat. Inget sker och allt sker på en och samma gång. Livet flyter förbi, flyter ut mellan händerna på karaktärerna, flyter ner med regnet och alkoholen och försvinner. 

I Conor McPhersons skonsamma bearbetning och Magnus Lindmans skickliga översättning kommer Tjechov till sin rätt – texten är både tidlös och modern. Föreställningen är med sina 3 timmar och 20 minuter och sitt omfångsrika persongalleri ett helaftonsåtagande. Vi serveras vad naturalisterna skulle kalla ”ett stycke liv”. 

Pjäsens karaktärer är delvis karikerade, men inte utan en viss mått av självironi. De säger inte vad de menar och säger vad de inte menar och gör motsatsen till vad de egentligen vill. Vanja, förolämpningarnas okrönte konung, verkar till och med trötta ut sig själv ibland med sitt oupphörliga klagande. Den komiska undertonen i Tjechovs text blir på så sätt lysande klar. Och genom skrattet uppenbaras tragedin. Vi skrattar åt självironin, åt motsägelserna och karaktärernas uppenbara självbedrägeri och därigenom skrattar vi också åt oss själva; åt människorna som längtar så djupt och innerligt men är så hopplöst oförmögna att göra någonting åt sin längtan. Föreställningens form är stringent och bryts sällan, förutom när Jelena levererar ett oerhört vackert expressionistiskt dansinslag, det enda av sitt slag i föreställningen vilket gör det lite malplacerat. Fler sådana inslag hade inte skadat.

Scenografin (Tobias Hagström-Ståhl) och kostymerna (Charlotta Nylund) hör till ett tidlöst förflutet, inte riktigt nu och inte riktigt då. Första akt utspelar sig på godsets öppna veranda med utkik intill sällskapsrummet genom en fönsterfasad. Under andra akten är scenografin roterad, så vi ser från sällskapsrummet ut mot verandan genom fönstren. Detta tillstånd av att vara delvis inne, delvis ute speglar karaktärernas dekadenta tillvaro. I deras liv råder en nästan obegränsad frihet, de skulle kunna göra vad som helst med sina dagar på godset, och kanske är det just det som gör dem så handlingsförlamade. Formlös frihet är ofta ingen frihet alls. 

Särskild effektfullt blir det när scenografi, ljus och den lätt melankoliska ljudbilden smälter samman vid övergångstiderna: Under nattens längsta timmar, när vädret rasar eller kvällssolen färgar allt i sin lysande gloria. Det är nästan som att karaktärerna blir vackrare, samtalen mer innerliga och livet djupare i skymningen, i mellanrummen mellan de ljusa timmarna, där verklighetens realiteter inte längre är alltför uppenbara. Sent ska jag glömma scenen där styvmor och styvdotter äntligen vinner varandras förtroende, Sonja uppfylld av rodnande ungdomsförälskelse, Jelena av brutalt ärliga äktenskapsbekännelser. Det är både slående och berörande. Här spricker karikatyrerna, och man kan inte låta bli att gilla dessa tragiska människor. På slutet sitter Sonja kvar i spotlighten som en hoppets budbärare, en lysande ängel, och berättar att det finns hopp för oss med. Att vi ska få vila ut till slut, att allt ska bli bättre. Jag tror henne nästan.

___

Foto: Ellika Henriksson