Om drömmar ur olika vinklar i Dröm/Spel på Atalante

Cathrin Monell har varit och sett Dröm/Spel på Atalante. En föreställning i episoder som vill belysa drömmar ur olika vinklar, men som spretar lite väl mycket.

När publiken släpps in till scenrummet på Atalante är det nästan nedsläckt. Dekoren består av kedjor som hänger ner från taket, en industriell referens som jag tänker står för det i samhället man vill problematisera kring. Det sitter fem personer på scenen. Tre musiker med sina instrument, belysta av varsin mycket begränsad och riktad spotlight från hög höjd. Sedan sitter två personer i dunklet på golvet och blåser upp mjölkvita ballonger. Ibland släpper de ballongen som får fara iväg medan luften går ur dem. Ibland hugger de de uppblåsta, spända ballongerna med en gaffel så de smäller. Till detta kommer det tickande ljudet av en klocka, eller kanske en metronom.

Föreställningen Dröm/Spel är ett samarbete mellan dans- och scenkonstnären Miguel Cortés och tonsättaren Kent Olofsson. De framför också stycket, tillsammans med medskaparna: dans- och scenkonstnären Maria Naidu, samt musikerna Charlotta Andersson och Gerda Holmquist. Föreställningen är uppbyggd i episoder som är väldigt olika. Tickandet går över i ett elektroniskt ljudlandskap - ovanpå det lägger musikerna på scenen cello och gitarrer. Nu går dansarna runt scenen i cirklar med varsin ballong stor som en pilatesboll i snöre bakom sig, som en hund i ett koppel. Ballongerna är mjölkvita som de i inledningen, och lätt transparenta. Dansarna går böjda, stela som om de var värkbrutna eller trötta.

De olika tablåerna avlöser varandra. I en får vi höra olika kvällstidningsrubriker läsas upp, som alla innehåller ordet “dröm”: det handlar om drömresor, drömjobb, drömhem. Effekten blir som en förvrängande skrattspegel som öppnar ögonen för hur snävt ordet dröm används i medier och på sociala medier. Ett annat inslag är en text om att flyta i ett hav, att frikoppla sitt medvetande och komma hem till sig själv. Ytterligare ett inslag påminner om ett radioprogram från en gången tid där lyssnarna kunde ringa in och prata, som Upp till tretton eller Ring så spelar vi. Detta inslag framkallar muntra skratt av igenkänning från publiken, och avslutas precis som det brukade i radion med önskemusik.

Titeln Dröm/Spel för mina tankar till Strindbergs tidig-modernistiska pjäs Ett drömspel, dock med uppdelningen mellan orden “dröm” och “spel”. Det skapar en spänning mellan orden: vad är en dröm, och vad är ett spel? Sedan har ju ordet “spel” flera olika konnotationer: en  pjäs är ett “spel”, att vara oärlig är att spela ett “spel”. Det är mycket text i föreställningen, både läst och sjungen text, vilket betonar idéinnehållet framför musiken och dansen.

Mitt intryck är att föreställningen spretar. Dels för att det består av separata nummer med väldigt varierande ton och anslag. Det framgår av programmet att ambitionen är att belysa problemet “dröm” ur många olika vinklar, men greppet gör att jag undrar vad jag är med om och därför är mindre närvarande i rummet. Dels för att textinnehållet, som är tydligt kritiskt mot samtidens fokus på kommersiella drömmar, ibland pekar mot att känna inåt och bli ärligare mot sig själv i mer new age-färgade ord och toner, och ibland en postkapitalistisk kritik mer inställd på att förkasta drömmar om ökad konsumtion som mindre värda. För mig är det inte uppenbart att dessa två ställningstaganden är samma sak. Och jag tror det är sådana frågor upphovspersonerna vill att publiken ska ta med sig hem, fundera på och ta ställning till.

‍