Nycirkus i långsamt tempo i skenet av ett långsamt krig

Linda Brelin ser My Land av Recirquel Company Budapest på Stora Teatern och tänker på kriget i Ukraina och vad som finns i ett långsamt tempo.

Jag satt på en efterfest i slutet på sommaren där någon efter lite för många öl började häva ur sig "hur kan det fortfarande vara krig i Ukraina!! HUR!!?" Och hade en tillhörande långdragen utläggning om hur sjukt det är att kriget fortfarande pågår. Det har han givetvis rätt i, även om krig sällan har blivit lösta på en efterfest i skärgården. Det blev istället mest bilden av ett slags sorgligt nutida engagemang: Ingen engagerar sig, men alla vill framstå som engagerade. Men jag ger honom att det faktiskt är så det känns - ett krig man trodde skulle vara över fort pågår i en evighet.

Det blir därför extra speciellt att se My Land av Recirquel Company Budapest på Stora Teatern. My Land är skapad av sju ukrainska akrobater och handlar om människans förhållande till sitt hemland. Föreställningen hade premiär i augusti 2018 på Edinburgh Fringe Festival och blev otroligt hyllad. Den skapades alltså före kriget, som en slags olycklig profetia om framtiden. 

My Land utspelar sig på ett rektangulärt scengolv, belyst underifrån och fyllt med sand. Akrobaterna är alla klädda i beigea höftskynken och ständigt allvarsamma miner. Allt ramas in av bombastisk traditionell tatarisk, moldavisk och ukrainsk musik och gyllene ljussättning. Vi möter precisa handståenden, stillsam parakrobatik och jongleringsnummer som balanserar mellan kamp och samarbete. Allt håller en teknisk nivå och en allvarsamhet som kanske bara kan komma ur akrobater tränade på cirkusskolor som i Kiev - det är extremt disciplinerat och nästan helt utan glimt i ögat. 

My Land är en väldigt långsam föreställning. Istället för att jaga applåder med chockartade trick, smyger sig det spektakulära på. Det finns ingen stress, utan varje position och nummer får ta tid och kräver publiken på sin uppmärksamhet. Det är som att vara i ett väldigt specifikt universum, där både tiden och den mänskliga kroppen har fått helt egna kvalitéer. Det enda som egentligen står i kontrast är ett vansinnesnummer med en stege, där akrobaten balanserar, hoppar, snurrar runt och åker igenom den. Det, till skillnad från de övriga akternas allvar, innehåller istället både humor och det halsbrytande, vilket levererar cirkusens största styrka - förmågan att skapa den absoluta närvaron hos publiken. Kvinnan i ensemblen får vi under föreställningen tyvärr inte se så mycket av. Hon upplevs mest som en modell eller projektionsyta för männens tankar och viljor. Om man ändå ger sig på en analys så ska hon kanske föreställa en symbol för moder jord. Det blir lite för trött och långsökt för att verkligen bära.

Det finns helt klart ett My Land innan kriget i Ukraina bröt ut och ett My Land efter att kriget i Ukraina bröt ut. Kanske hade en del av de seriösa blickarna ut mot publiken eller det tunga tonläget känts lite jämntjockt i en annan tid. Men hur den lästes innan kriget är idag svårt att föreställa sig. Det gynnar nog föreställningen att den skapades före kriget och att den sen utspelar sig under kriget. Det ger en slags ofiltrerad ärlighet utan nostalgi.

I applådtacket kommer den kvinnliga akrobaten ut på scen med den Ukrainska flaggan runt sig. Någon ropar på ukrainska från publikhavet, ensemblen ler. Alla står upp och applåderna vill aldrig sluta. My Land var säkerligen en stor konstupplevelse redan innan kriget men kan eller bör nog inte idag skiljas från sin krigskontext. Den får mig att tänka på att ett krig är precis lika mycket ett krig även om det utkämpas under lång tid. Och då gäller det att inte vända bort blicken, även när det går långsamt.