Meditativ luftakrobatik och hårhängning när Art for rainy days gästar Kulturhuset Stadsteatern

Art for rainy days gästspelade här om helgen på Kulturhuset Stadsteatern med sin duo-föreställning "How a spiral works". Linda Brelin var där och såg en meditativ föreställning om tillit och relationer genom cirkusdisciplinerna rep och hårhängning. 

När performance kollektivet Art for rainy days gästar Kulturhuset Stadsteatern är det med sin föreställning How a spiral works. Ett samarbete mellan dansaren & hårhängaren Lise Bokaldere (LV) , repartisten Izabelė Kuzelytė (LR) och dramaturgen Jason Dupree (UK). 

Det är ett dovt scenrum utan scenografi som möter publiken. Enkel belysning sätter ett rep och en luftakrobat i fokus, där repets ände snart sätts fast i en lång fläta på den andra artisten.  Det är denna sammankoppling som kommer utgöra grunden till föreställning - två kroppar, en i repet, en på marken, som rör sig tillsammans i ständig symbios. Varje rörelse hos hårhängaren ger en impuls till repet, på samma sätt som rörelserna i repet ger ett obehagligt drag i den fastförankrade flätan. Håret fungerar som ett ankare ner till marken, vilket gör att den enas rörelser alltid står i direkt relation till den andra. Precis som titeln avslöjar sker detta ofta i spirallika former. Repet rör sig runt och runt medan artisten i repet följer rörelserna. Spirales tillförlitliga och beständiga rörelser utan avbrott vaggar in publiken i en hypnotisk helhet. En ny spiral tar alltid vid, som leder till nya rörelser, som blir till nya impulser. En tillitsövning som kräver både precision och omtanke. 

Ljudbilden, med inslag av baltisk folkmusik och ambient ljud följer cirkusartisternas rörelse likt en guidad meditation. Det skapar en ljud- och rörelsemässig resa som utan stopp håller publiken i handen genom den timmeslånga föreställningen. Som starkast blir ljudbilden i de mer sakrala delarna, som vackert och melankoliskt ekar med verket. Avsaknaden av avbrott skapar visserligen en tät helhet som gör det både behagligt och vilsamt att vara i, men samtidigt blir man som publik ibland intresserad av det som sker emellan. Ljudet av repet som slår, fötterna som rör mot marken. Föreställningen känns därmed som den fortfarande har utrymme att utvecklas, men är även i nuvarande form behaglig att vara i. 

Mot slutet av föreställningen försvinner repartisten upp i taket och kvar är den ensamma dansaren, fortfarande fastsatt med sitt hår i repet. Vatten börjar rinna från taket och följer repet, ner över henne. Det pågår länge, ett drömskt avslut på en drömsk föreställning. 

‍