Mänskligt och magiskt i Dockteatern Tittuts “Babysalong”

En värld med kittlande skuggspel, uttrycksfulla dockor och mängder av tyll. I en källarlokal på Söder i Stockholm finns en teateroas för de små, Dockteatern Tittut. Där har Alva Kättström och hennes dotter sett föreställningen ”Babysalong”, som riktar sig till åldersgruppen 3-18 månader. Idé och koncept Sara Bexell och Karin Styvers. 

I foajén välkomnas vi in till teatersalongen av de två skådespelarna Maria Selander och Olivia Skoog, som också kommer stå på scen. De har båda vit byxdress, neutralt smink och håret fäst i en svans, likt en scenarbetares kostym som ju också passar ändamålet som dockförare. 

För att vänta in föreställningens början får vi slå oss med i en tältliknande installation i salongen, där föreställningen också kommer utspela sig. Rummet är konstruerat av tygbeklädda ridåer, ljusslingor och på golvet kuddar och tyll. Allt i blå och vita nyanser. Vi slår oss ned bland majskroksknaprande bebisar och kaffesippande vuxna. 

Verket har på ett sätt börjat redan vid välkomstceremonin, men samtidigt så markeras föreställningens början med ett ljud- och ljusskifte samt att skådespelarna upprepar ”det är dags”. Något ska alltså hända och vid det här laget har spänningen i rummet förhöjts, hos bebisar liksom vuxna. 

Med ett varsitt litet lysande objekt i händerna rör skådespelarna sig runtom och mellan oss i publiken. Det finns ingen tydlig gräns mellan salong och scen, och bebisarna får komma nära och känna på objekten. Därefter rings det till mödravård för inskrivning vid graviditet, sedan till förlossning för födande och alla bebisarnas namn läses upp - som om att det är de som kommer till världen. 

Vi får följa med på en resa med diverse besjälade objekt och dockor. Som vuxen tolkar jag in ett historieberättande och skapar ett narrativ. De yngre besökarna kan jag ju inte fullt tolka för, men skådespelarna upplevs ta både uppgift samt sin unga publik på allvar. De riktar sig genomgående med blick och tilltal, illustrerar ett upptäckande och relaterar till dem. Utifrån sett upplever jag en nyfikenhet och ett engagemang hos bebisarna. 

En styrka i verket är de uttrycksfulla dockorna gjorda av Eva Grytt, Nicoletta Garioni, Gunilla Pantzar m.fl. De används på ett påhittigt sätt, liksom rekvisita och scenografi. Som att det exempelvis efter förlossningsscenen dyker upp ett stort blått dockansikte ovanför kulisserna. Det blir alltså ovanifrån ur bebisarnas perspektiv, och ansiktet ter sig antagligen enormt. En förhöjd spänning breder ut sig, men även viss oro och hos någon gråt. Här uppskattar jag att skådespelarna litar på att teaterns ramar skapar ett rum särskilt från verkligheten, som möjliggör att vi kan leka och tillåta oss möta både stora och skrämmande känslor. I scenen med det stora blåa dockansiktet tänker jag på hur det kan vara för det nyfödda barnet, som med begränsad syn får möta diverse vuxna människoansikten. Antagligen både fascinerande och skrämmande, och visst kanske detta behöver iscensättas och bearbetas av en liten nytillkommen? Denna scen är en av flera fundamentala mänskliga skeenden ur livets början, som föreställningen skildrar. 

Verket leker också i mellanrummet mellan det mänskliga och magiska. Som då det ur detta dockansikte vecklas ut en stor blå sjal, som vandrar runt över publiken på olika sätt till ljudet av vågor. Tyget fästs sedan tvärs över i scenrummet och får agera duk för skuggspel. Här spelas hjärtljud, och jag skapar narrativet till hur spädbarnet också kan finna trygghet i närheten till en vuxen människokropp, att vara hud mot hud till ljudet av hjärtslag. 

Vi fortsätter att utforska sinnen, bland annat genom vackra och färgglada skuggspel. Jag upplever att perspektivet pendlar mellan att vara inifrån en bebis perspektiv och utifrån, genom att bebisarna i publiken själva får uppleva men också observera och eventuellt relatera. Som i en scen med en busig bebisdocka som sprungit bort och en orolig men villkorslöst kärleksfull mamma samt deras återförening.

Skådespelarna tar tid på sig i olika uppgifter och utforskande, vilket ger bebisarna en chans att landa och upptäcka mer. Även när några bebisar ur publiken uppleva rädda håller skådespelarna kurs, vilket lockar fram den samtidiga nyfikenheten hos bebisarna. Jag uppskattar även detta som en tilltro till både barnets kompetens att möta olika aspekter av känslospektrat, och att i relation till deras medföljande vuxna få utrymme att begreppsliggöra sina reaktioner samt sin omvärld. 

Föreställningen återbesöker tillblivelsen och iscensätter delar ur en bebis utveckling och relationen till ting och människor. Verket lyfter relevanta skeenden av livet och undervisar inte om upplevelser, på det sättet tas publiken på stort allvar. Dramaturgiskt följer verket någon form av kurva, men jag vet inte helt vad vi landat i när vi vid verkets slut välkomnas tillbaka till den stora vida världen. Samtidigt påminns jag om teaterns och specifikt dockteaterns möjligheter att vara en unik mötesplats mellan barn och vuxen. Som en brygga de kan upptäcka på, där kontakt mellan det verbala, emotionella och sinnliga kan få spelrum.
__
Foto: Sigyn Stenqvist