Mänskliga synergier och svårgestaltade livsöden med ilDance

‍ilDance firar sitt 10-årsjubileum med två verk under titeln BACK2BACK på Världskulturmuseet. Linda Brelin tänker på svårigheterna i att gestalta mänskliga öden. ‍

Världskulturmuseet må ha röstats fram till Göteborgs fulaste byggnad, men när jag kliver in på våning fem för att se ilDance jubileumsföreställning BACK2BACK är det helt uppenbart att det är insidan som räknas.”Bryggan” som är rum och setting för de två verken Schism och Something to do, someone to love, something to look forward to är en utmärkt plats för dans. De stora glaspartierna med bakomliggande höstrusk och skog skapar en ståtlig kuliss som ackompanjeras av museets bekanta trappformationer. Bara halva publiken får åtnjuta detta dock - eftersom vi blir placerade i en ögonformad figur runt scengolvet. Vi möts av en mänsklig installation på golvet med lysande neonstavar, som passande nog också matchar belysningen i ”The Square”-trappan ett par våningar ner. ilDance har varit på turné, men här känns de fullkomligt gjutna för sin plats.

Det är Israel Alonis verk Schism som inleder kvällen. Utifrån vad som står i föreställningstexten om Schism är det ganska svårt att begripa vad vi egentligen ska få se (det står mest ord som multidiciplinary, gender-fluid och en varning för bara bröst, som mest ger en känsla av att kulturbidragsboxarna, identitetspolitiken och triggervarnings-trenden fullkomligt utarmat konstens förmåga att formulera sig). Samtidigt har begriplighet sällan varit en särskilt rolig parameter för konst, så jag släpper fort tanken om texten och riktar tillbaka blicken mot neonen.

Schism består av fyra dansare som genomgående balanserar mellan det djuriska och det civiliserade, mellan ömhet och närhet och som sen snabbt förvandlas till hårdhet och distans. Neonstavarna återkommer ibland och lägger på ett artificiellt raster i kontrast till det kroppsliga, som visserligen är intressant, men kanske inte alltid nödvändigt. En kortare sekvens text tar oss också in i en klurig och roligt utformad lek med orden NOBODY och NO BODY. Jag tänker att det kanske är just denna text som istället borde stått på hemsidan. Då tillhör jag ändå skeptikerna när det kommer till text och dans kombinerat, men här skapar det en fin ram till verket. Schism glittrar som mest när koreografin varvas med knytnävar mot kroppar som ekar över museet. Eller när en mjuk kram blir till en mänsklig spikklubba och en stilla beröring blir en klolik hand över någons ansikte. Ingen njutning utan smärta och den du älskar kommer också såra dig. En mänsklig synergi som är svår att värja sig för.

Efter 40-minuter Schism blir det paus och bjuds på fika innan det blir dags för nästa verk, där jag snabbt förstår att dans-och-text skeptikern i mig kommer få sig en rejäl åktur.

Something to do, someone to love, something to look forward to av Lee Brummer är nämligen just det - text iscensatt med dans. Under en timme framför fyra dansare en intervju kretsande kring en kvinnas livshistoria som är kantad av flykt, krig, barn, sjukdom och så småningom glädje och trygghet. Berättelsen är i jag-perspektiv och dansarna framför intervjutexten upmickat.

Att sammanfatta ett liv är sällan en enkel uppgift. I somras satt jag i en lägenhet i ett 40-gradigt Marseille med två vänner där vi roade oss med att halvt ironiskt och halvt på allvar köra den navelskådande aktiviteten ”36 frågor för en djupare relation”. Punkt 11 löd: Ägna fyra minuter åt att så detaljerat som möjligt berätta din livshistoria. Med tidspressen blev vi nog alla ganska förvånade över vad vi valde att lyfta fram. Minnet är speciellt på det sättet - vi minns det allra största men också det allra minsta. Livshistoria skrivs mitt bland detaljerna.

Den dualiteten präglar också intervjun vi får följa, även om denna kvinnas liv givet är mer drabbande och händelserikt än vad vi tillsammans någonsin skulle kunna krysta fram ur våra djupaste trauman. Koreografin balanserar, inte alltid helt stadigt, mellan att stötta upp och gestalta. Det är en varm berättelse om ett liv kantat av såväl personliga kriser som kollektiv misär, som ger ett välbehövligt klassperspektiv på Kants recept på lycka.

Ändå saknar jag mötet med den verkliga kvinnan bakom intervjutexten. Konstens styrka sägs ofta vara att den får oss att prata om det som det är svårt att prata om. Det politiken har svårt att säga, ska konsten kunna visa. Ofta med en förhoppning om att beröra. Därför funderar jag på varför jag ändå stundtals önskar att jag satt på en föreläsning med kvinnan i fråga och inte på en föreställning där dansare för hennes talan. På våningen under i museet ges samtidigt en föreläsning om grön energi vs mänskliga rättigheter i Västsahara. Hade föreställningen jag nu ser eller föreläsningen en trappa ner gett störst utslag på känslometern, om det nu är den vi vill åt? Jag funderar på om det är mänskligheten förmåga till medkänsla som ligger illa till, eller konstens förmåga att nå ut i en samtid där uppvisandet av drabbande människoöden går i inflation.

Kanske ligger svaret i själva orden föreläsning och föreställning. Där skillnaden mellan de två formaten ligger i huruvida vi ska få reda på hur något är, eller hur det känns. För den starkaste delen i verket ligger inte intervjutexten. Det är istället ett kort solo där en av dansarna får på sig en tjocktröja bakochfram och febrilt försöker slå sig fri utan framgång. Huvudet sitter fast i luvan. Hon trillar, slåss med armarna, nästan stryper sig själv. En enkel men kraftfull bild för känslan av dumhet, utsatthet och kamp. Inget annat krävs.

Där och då lever konsten igen.



....

BACK2BACK ges även 6/10 kl 19:00 på Världskulturmuseet

‍

‍