"Lyckliga i alla våra dagar" på Backa Teater

Recept på lycka i fokus i Backa Teaters senaste uppsättning. Joel Hedlund ser en underhållande föreställningar som kretsar kring lyckans flyktighet.

Backa Teaters föreställning "Lyckliga i Alla Våra Dagar" ger oss svar på hur vi blir lyckliga. Eller snarare ger den oss alla tillgängliga råd, tips och lösningar på hur vi ska bli lyckliga. Gå en promenad, dansa litegrann, sluta vara ledsen. Förslagen blir allt mer absurda och vår definition av lycka hamnar under noggrann observation.

Föreställningen är kollektivt skapad av Backa Teaters ensemble med regissören och konstnärliga ledaren Lars Melin i spetsen, tillsammans med dramatikern Emma Palmkvist. Tillsammans bjuder de in till en entimmesföreställning riktad till mellanstadieelever. På scen står även musikerna Hilda Ekstedt och Agnes Åhlund (från det politiska jazzpopbandet Glitterfittan). Föreställningen inleds med vacker stämsång om hur oviss framtiden är men att vi måste försöka ändå. De två musikernas roll är inte bara som stämningsingivande musiker utan också som de allvetande röster som matar oss med tips på hur vi finner lycka. Råden spänner från “Hjälp andra!” till “Sjung mer!” och ”Var tacksam!”. Scenen är avskalat brunt med rundade hörn och en roomba som härjar på scen likt en elektronisk katt. Hos de fyra skådespelarna, var och en prydda i klargrönt, rosa, rött eller blått, har scenograf Maja Kall skapat en färgpalett som för tankarna till Alfons Åberg.

Föreställningen sätter alla dessa lycko-råd på test och samtliga provas av ensemblen. En skaffar på uppmaning en växt, en lagar mat, en vinterbadar. Ändå tycks de inte bli lyckliga. Rösterna konstaterar att det är svårt att vara människa. Rösterna säger ”Bli något annat istället!” Och, till publikens jubel, blir ensemblen valrossar. De krälar runt, lägger sig i hög och gör som valrossar gör. I sådana högenergiska scener är ensemble och publik som ett, och barn som vuxna vrålar av skratt. Livemusiken, den snygga rekvisitan, skådespelarnas närvaro och Emma Palmkvists snabba repliker samspelar i en symfoni. Den enda gången som den här symfonin blir mer av en skolkör är i publikrelationen i de lugnare intimare scenerna. Den välvilliga barnpubliken vill hjälpa till och kommer med förslag till karaktärerna som står i obeslutsamhet på scen. En del för kloka, insiktsfulla eller roliga för att kunna engageras med och när barnens skarpa instick och lösningar förblir okommenterade tappar pjäsen ibland lite momentum.

I sammanhanget är det dock ett undantag. Ett praktexempel på fantastiskt publikkontakt sågs i Andreas Ferrada-Nolis mimik och publikspel som karaktären Santiago (karaktären i rött) medan han efter uppmaningen att ”unna sig” äter en påse Gott och Blandat med växande frosseri. Han ska ”bara ta en till”. Men ”tänk om jag blandar en hallon och en lakrits?” eller varför inte ”åh tänk, en av varje?” Det pågår tills påsen börjar ta slut och hans njutning snarare liknar tvång. Denna utdragna godisscen pågår så länge att utropen från publiken går från ”ge mig, ge mig” till ”Stopp!”, ”Sluta!” och, min favorit ”Du kommer bli stum!” Här använder Ferrada-Noli publiken klockrent,
och de äter upp hans framträdande.

Publikens uppenbara höjdpunkt är när tomtefar gör entre, här en sorts Glenn Hysén-pepp-galning som maniskt kräver ett perfekt inslaget paket. ”Du har bara ett paket och du ska slå in det nu!” I samma patologiska anda som Lev i nuet-förespråkare stiger hetsen från tomtefar. Hans maniska positivitet rimmar med fars och Grotesco och publiken, jag inkluderat, svarar med skratt och jubel.

Det återkommande temat i föreställningen är lyckans flyktighet. En målsättning mot ett så abstrakt begrepp, utan handfasta hållpunkter är omöjligt att greppa helt och hållet. Det går förvisso inte att uppnå idealet, men vi kommer inte ens nära om vi inte vet vad vi strävar mot. Lyckosträvan är ett projekt dömt att misslyckas, som Backa-ensemblen visar i denna föreställning. Men vi lämnas inte i detta vemod och misär. De allvetande rösterna blir till sist ifrågasatta. Ensemblen märker Rösternas påverkan, och börjar agera trotsigt. Ylva Gallons karaktär Frances (hon i grönt) lämnar till slut scenen i protest. Hon vill inte göra allt som hon blir tillsagd, utan vill finna en egen väg. Egen lycka. Snyggt pedagogiskt grepp för att visa det absurda i Rösterna, hur lätt vi kan styras av dem och vikten av att ibland vända andra kinden till. Bland överflödet av svar får vi i slutändan inget svar alls, men kraft och perspektiv från en underhållande föreställning.

‍