Livets kronologi i fokus i Sabine Theunissens tolkning av andréexpeditionen

Linda Brelin har gjort pilgrimsvandring till Orionteatern för att se White Box, Sabine Theunissens tolkning av Andréexpeditionen.

Jag tar med en av mina allra mest Andréexpeditionen-entusiastiska vänner för att se White Box på Orionteatern. Vi är André-generationen. De som sedan Bea Uusma släppte boken Expeditionen 2013 fortsätter att förundras över ballongexpeditionens mysterier från 1897. Jag intresserad lite på avstånd, hon faschinerad till den grad att varje möjlighet att få förkovra sig i berättelsen måste fångas. Jag frågar henne vad grejen med expeditionen egentligen är och hon håller en passionerad utläggning om att det handlar om kampen! Strävan! Hjärtat! Det mänskliga psyket! Om den eviga kärleken! Med andra ord: När Stockholm gästas av en internationell ensemble som ska tolka äventyret, i ledning av regissören Sabine Theunissen och med den sydafrikanske koreografen Gregory Marina, den belgiska kompositören och violinisten Catherine Graindorge vars musik ska ackompanjeras av Benin-födde jazztrummisen Angelo Moustapha, finns inget annat val än att göra pilgrimsfärd till Orionteatern.

För er som kanske inte anser er vara André-generationen:

Andréexpeditionen var ett svenskt försök att nå Nordpolen med en vätgasballong 1897. Men äventyrarna Salomon Andrée, Knut Fraenkel och Nils Strindberg kraschade efter tre dagar och försökte överleva på isen. Vad som sen exakt hände är fortfarande något av ett mysterium, men alla omkom och deras kvarlevor hittades först 1930 på Vitön. Ett miserabelt öde som fått forskare i flera generationer att förtvivlat klia sig i huvudet över vad sjutton som kan ha gått snett.

Men i White Box är kronologin omvänd. Här berättas inte historien från börjans optimism till slutets misslyckande, utan vi börjar vid slutet. Döda kroppar fastfrusna i snön, en upphittad kamera, fragmenten från dagböckerna som vecklar ut bitar av det som hänt. För att gestalta färden rör sig tre dansare över scenen. De färdas bakåt i tiden, från döden till den glädjefyllda början. Deras äventyr berättas till stor del med hjälp av en inspelad röst och stora projektionsdukar uppspända likt luftballongens segel. Dansarna rör sig framåt men baklänges, fryser i vinden som tjuter, färdas med varandras kroppar. På projektionsduken ser vi bilder från Strindbergs kamera, blandade med illustrationer och stop motion-klipp som skildrar färden från misslyckandet tillbaka till lyckans startpunkt. Det blir en Sisyfos-liknande färd, en kamp som fortsätter men aldrig leder framåt. De olika greppen med dans, projektioner, stop motion och en oerhört stark ljudbild skapar ett isolerat universum. Det enda som egentligen bryter det är berättarrösten, som visserligen ger ett tydligt ramverk, men som tangerar på att bli lite väl explicit. Samtidigt känner publiken igen sig i hennes berättande och fascination för expeditionen, vilket skapar en inbjudande känsla till den poetiska tolkningen. Det är en satsig produktion, vars genreöverskridande form där både uttryck och kulturer samverkar och ger en annorlunda inblick och syn på expeditionen. Den gifter sig perfekt med Orionteaterns karga inre.

Precis som mitt sällskap så entusiastisk sa i början om varför andréxpeditionen väcker så mycket känslor så är det just känslan av att så gärna vilja lyckas, men ändå misslyckas, som gör att man blir så berörd. I Theuinissens står inte tragedin i fokus, utan livet kronologi. Längtan efter att om vi bara hör om Andréexpeditionen en gång till så kommer den sluta lyckligt. Denna gång ska de överleva och André ska få komma hem till sin Ann. En egentlig omöjlighet, men när kronologin ändras så knäcks också koden för hur man ändå kan få till ett lyckligt slut.

Enda sättet att göra det är att berätta allt baklänges. Bara då kan expedtionen äntligen ges frid.

‍