Lammkorv, 2000-talspop och böldpest i Folkteaterns “Quasimodo”

Folkteatern bjuder in till existentialistisk satir av kristendomen. Grundad i sagan om den puckelryggade Quasimodo, med inslag av masochism, lammkorv och Britney Spears. Jens Ohlins tredje runda på Folkteatern (Marie Antoinette 2016 och Misantroperna 2020) är en kakofoni av intryck som lätt kunde ha blivit rörig, men så är inte fallet. Den är klockren.

Föreställningen börjar framför en stängd ridå med en projektion av Notre-Dames kyrkfönster. Quasimodo (sömlöst spelad av en säker Kim Lantz) står klädd i en cape likt den som prydde Döden i Bergmans Det sjunde inseglet. Vi känner redan till hans öde från Victor Hugos roman och Disneys animerade långfilm. Vid födseln övergavs han av sin familj och hamnade under en prästs beskydd, men prästen höll honom instängd i katedralens mörka hörn. Jens Ohlins version utspelar sig under samma gotiska prägel av fattigdom, torka, kyrklig makt (och varför inte lite böldpest). Nio år har gått sedan prästen (Jonas Sjöqvist) adopterade Quasimodo men barnet har åldrats som om det gått närmare nittio år. Nu är han en gammal man. Quasimodo hade en tvilling i livmodern som han växte samman med och så uppstod puckeln. Samma tvilling talar nu Guds (eller djävulens?) ord. Undergången är nära. Endas fyra veckor återstår innan människan känner Guds makt medan världen sätts i lågor. Domedagen. Armageddon. Med ens faller ridån till marken, och ett nedbrunnet Notre-Dame blottas.

Susanna Hedins scenografi toppar allt jag har sett på Folkteatern det senaste året. Med utmanare som Odyssén och K är ribban långt från låg men Quasimodo kniper ändå en trygg första plats. Tillsammans med Matilda Hyttstens kostym och Suz Åbergs mask förs tankarna till en Tim Burton-lik estetik. En relik av det tidigare projicerade kyrkfönstret ligger nu krossat och brunnet mitt på scenen. Runtomkring är aska och de kala väggarna är gråsotiga. Varje gång dagen för undergången nämns lyser Guds ljus över det cirkulära fönstret, och aska faller som snö från skyn. Det repetitiva blev aldrig gammalt.

Föreställningen visar människan i uppluckring. Vad gör vi när slutet står för dörren? Hur spenderar vi de sista dagarna på jorden? Heligt och dygdigt, eller lever vi ut våra vildaste begär? Prästfrun Chien (Sanna Hultman) lever dygdigast av dem alla. Ingen gör kristendom som henne, och hon frossar i sitt högmod. Samtidigt avundas hon Quasimodos roll som Guds budbärare, och sår ett frö i resterande ensemble som slutligen målar upp honom som syndabock. Hultmans gestaltande av den högmodiga evangelisten ger visserligen kalla kårar men samtidigt framträder en försummad kvinna i ett patriarkalt 1400-tal. Hur Hultman bemästrar denna mångsidighet är en fröjd att bevittna. Lena B Nilssons karaktär Chèvre, farmodern i familjen, har även hon levt ett dygdigt liv. Eller, ingen har väl vandrat helt rakt på Guds väg? Chèvre vill nuppa. Pippa, gnida, knulla. En vilja Nilsson förmedlar med trovärdighet och skamlöshet. Chèvre har masochistiska drömmar. Hon vill förnedra och dominera. Med undergången runt hörnet ger hon sig hän, och i en skräckblandad förtjusning ser vi henne leva ut sina undertryckta lustfyllda drifter. Familjens överhuvud (Sjöquist) är, i samma falliska anda, sjukligt beroende av lammkorv. Sjöquists melodramatiska överagerande bryter mot den miserabla verklighet de finner sig i och han lyckas skapa en tämligen sympatisk patriark. De tre döttrarna är antingen överrösta av ilska riktad åt alla håll (Shada Sulhavs karaktär Loup), korrumperade av girighet och pengar (Nina Habers karaktär Renard) eller alldeles för lata för att göra någonting (Malin Morgans karaktär Åne) för att påverka resterande familjemedlemmars syndiga beteende. Med andra ord Högmod, Avund, Vällust, Frosseri, Vrede, Girighet och Lättja. Quasimodo visar människans värsta sidor i mötet med oöverkomliga motgångar. Kan tyckas hopplöst, men med rot i mörk komedi som erbjuder flykt från misären och med Ohlins bemästrande av stämningsbyte är Quasimodo i slutändan en lustfylld och vacker föreställning.

Karaktärernas olika relationer till kristendomen för tankarna till såväl Kristina från Duvemålas gudstvivel som till den svartvita satiren i Book of Mormon. Men den tydligaste kopplingen görs med Jean-Paul Sartres Flugorna. Quasimodo delar dess expressionistiska och apokalyptiska stämningsläge och i synnerhet Sartres existentialistiska filosofi. Sartre menar att människan föds fri och utan syfte. Det leder onekligen till ångest. För att undvika ångesten lever många i självbedrägeri. Vi intalar oss vara deterministiskt skapta och oförmögna att fatta egna beslut. Med Quasimodo visar Ohlin det absurda i argumentet, och erbjuder oss en utväg från ångesten. Vi kommer alla att dö, så lev precis som du vill. Knulla fritt, ät lammkorv och gå din egen väg.

Quasimodos felaktiga ålder och ensemblens avvikelse från de heliga dygderna pekar mot ett syndigt gränsöverskridande. Det blir särskilt tydligt när Britney Spears popdängor Toxic och Womanizer får ny mening i Ohlins översättning. Ensemblen sjunger “domedagen, domedagen” i en klämmig refräng som man lätt kan sjunga med i. Jag njöt, nej, frossade. Gränser mellan hög- och låg- och fin- och fulkultur suddades ut i en kakofoni av lammkorv, masochism, 2000-talspop och böldpest. Och det är så snyggt, modernt och framför allt camp.

‍