Konstens kris och komik i "Shoot - Kameran går!"

Roligt om konstens villkor i Erik Holmströms "Shoot - Kameran går!", men den politiska undertonen tappas bort på vägen. Linda Brelin har sett.

På Göteborgs Stadsteaters stora scen tar en kaotisk stumfilmsinspelning plats. Året är 1914 och vi befinner oss i södra Italien. En rad schablonartade typer springer över scenen, palmer bärs kors och tvärs, en vattenkanna från en stege skapar ett regnoväder och så småningom levereras en verklighetstrogen tiger i bur. Det är Erik Holmströms “Shoot - kameran går!” som har börjat rulla, löst baserad på en roman av Luigi Pirandello. 

Vi möter en hel arsenal med karaktärer - allt från “miraklet från gatan”- stjärnan (Carina M Johansson) som är på dekis, dramatikern Chiara (Vivi Lindberg) som får krav om att skriva lyckliga slut för att sälja bättre, den unge nyskaparen Tino som gör obegriplig film (Oskar Laring), ägaren till hela verksamheten som bara tänker på profit (Dag Malmberg) och en hel rad andra personer som alla kämpar med sitt inom kulturens snäva verksamhetsramar. De bråkar, blir kära i varandra, eller hoppsan, där blev de kära i någon ny och alla vill ha varandra men ingen får någon (ja, Tjechovs Måsen ligger som ett raster i Pirandellos urverk). Det slevas pasta och raljeras över att ta värv på Barilla. Anti-hjälten Tino utropar att han är anti-professionell, den stora regissören (Johan Gry) vill inte längre vara en sell out men bryter ihop när han väl får möjlighet till äkta självförverkligande. Till sist vill alla fly när ingen längre vill skapa konst (men vill än mindre inte inte skapa konst) och sen ska tigern skjutas och…

Hängde ni med? Knappt jag heller, men det gick ganska bra ändå. 

I arbetet med att ta fram “Shoot - Kameran går!” har Erik Holmström tittat på konstens villkor och funderat på varför vi egentligen skapar konst. Helt rimliga om än lite navelskådande frågor. Ibland blir man kulturtrött och undrar vafan man håller på med. Och då kan i alla fall jag hamna i någon slags kris över vad som egentligen skiljer mina kulturexcel från Barilla-excel och varför jag ständigt hävdar att mina är så mycket viktigare. De gör en budget, jag gör en budget, de vill ha folk som köper pasta, jag vill ha folk som köper biljetter. Och vi hoppas alla att vi ska ha bidragit till att någons fredagkväll blev lite trevligare. Så det är kanske samma sak, eller? Nåväl, ny regering och en kulturminister som enligt utsago aldrig lyft ett finger för kulturens villkor ska väl få skillnaderna att bli skrämmande påminda inom sinom tid. Tills dess kan man unna sig lite kulturtvivel innan det kostar en för dyrt.

En liten fundering som stannar är hur det kommer sig att Göteborgs Stadsteater valt att ta in inte mindre än fyra praktikanter i ensemblen – som visserligen utan problem strålar ikapp med resterande skådespelare, i en föreställning om kulturens villkor. Det känns nästan självkommenterande i sig att ta in massa gratis arbetskraft när det både i det stora hela och post-pandemiskt finns en hel radda examinerade skådespelare som behöver jobb. Fint att ge plats, men oj så ohett att inte betala notan.

“Shoot - Kameran går!” är meta-teater. En genre som inte alltid är helt enkel eftersom det är lite svårt att veta vem den är till för - publiken, politikerna eller branschen själv. Men om det är någon som bör ägna sig åt det självkommenterande inom kulturen, så är det nog ändå Erik Holmström. Hans smittande konstnärliga energi gör navelskåderiet till en välbehövlig fars, men han hade gärna fått gräva djupare i pjäsens politiska underton. Det verkar svårt att hinna med i detta lapptäcke av referenser och lager, och synd är väl det om Parisa Liljestrand kommer på besök. Istället blir den stora behållningen att åtnjuta ensemblens storartade gester. De ser ut att njuta, vilket gör att även om man vill ropa BRYT OMTAGNING för att verkligen förstå vad som händer, så svänger det ändå på ett tokroligt sätt.

Foto: Ola Kjelbye