Span på stan: oktober

I månadens span om rockens och kulturens självförtroende och vad vi har att lära av tomheten efter Suzanne Osten. 

När Jonas Lundqvist spelade på Pustervik i helgen tänkte jag att hela kulturen måste börja eftersträva att anamma ett sådant typ av enormt självförtroende som han har. ”Rock’n’roll är på liv och död”, gastade han flera gånger. Som en självklarhet, som en sanning. 

Att gå runt självklar i världen är en utmaning för alla som arbetar i kultursektorn. Man står mest i motvind och ser på när Parisa och pamparna skär ner kulturbudgeten till fotknölarna, tar ibland i från tårna och skäller som en jättelik underdog för att sedan tystna och foga sig till ännu ett hundår. Omgivningen börjar undra om det inte är dags att lämna den så destruktiva relationen man befinner sig i. Varför går du inte? Varför fortsätter du slita för teatern? Går någon ens på teater längre? 

Ibland så händer det att jag börjar flacka med blicken åt andra håll, när tron slås ut av tvivel och jag också börjar fundera på meningen med alltihop. Men när mörkret faller så stannar jag med pastorn i alla fall. Som en medberoende baby som fortfarande hoppas på något. 

Häromsistens var jag på en konferens anordnad av Sveriges museer och Svensk Scenkonst, ”Kulturpolitisk samling”, med fördjupning i frågan om kulturens lokaler. Expressens kulturchef Victor Malm var där och blåste liv i luckan. Han var urtrött på underdogens konstanta skällande. Trött på att höra argument om kulturens värde. Vi måste ha bättre självförtroende än så! Att tala om kulturens värde är detsamma som att utarma det! Ungefär så lät det. Och man måste väl ge honom rätt i det också, att allt prat och hopsjunkna ryggar inte direkt andas magi. 

Vilken lockande tanke, att sluta flacka med blicken och anta en rakryggad och stolt laissez-faire-attityd. Att ta konsten och kulturen lite mer för given. Bli alfa. Bli topdog.  

Som i ett rus klädde jag mig följande dagar i skinnrock. Rock’n’roll är på liv och död. Jag vet det, Parisa vet det inte. 
Kollade på klipp på när Lars Norén blir intervjuad och kluckade i mig hans värdighet. Fyllde på med sötma och sammet. Ja, livet är high när pastorn är på gott humör. Ni förstår. 

Men så kom tisdagen och Suzanne Osten gick ur tiden. 

Utan att ha en större egen relation till Suzannes konstnärskap gick luften ur och en stor tomhet inträdde. Som en förälder för hela teatersverige har hon, kanske mer än någon annan, trott på teatern. Hon var det levande beviset på att teater är revolution, och nu är det löftet borta. Vem ska nu hålla i kompassen och visa vägen? 

I vilsenheten och i det potentiella Flugornas herre-tillståndet framåt, är Suzanne Ostens ofattbara livsverk en påminnelse om att det betyder något att fortsätta. Rakryggad i motvind, framåt. 

Rest in power, Suzanne.