Förströdda vittnesmål i "Kapitalet" på Tribunalen

Anton Österlund har varit och sett Kapitalet på Teater Tribunalen i Stockholm. En musikföreställning för stor ensemble och en arsenal av speldosor, där migrantarbetares angelägna vittnesmål blir märkligt förströdda.

‍
Det rör uppsättningen Kapitalet på Teater Tribunalen. Föreställningens vackraste passage finns alldeles i början. Dror Feiler – musiker, aktör och medskapare – berättar från scen om sitt första möte med Marx monumentalverk. Hans far har övertygat honom om att det är en svår men viktig bok, men när Feiler förväntansfullt slår upp det första bandet möter han ”ordsallad”. Inget är begripligt. Ändå framhärdar han. Ögat tröskar genom rad efter rad av synbar rotvälska, tills det med ens fångar en formulering i flykten. Formuleringen lyser från sidan, den betyder, den menar och meningen föder nya meningar som förgrenar sig i idéer och trevande tankar som blygt sträcker ut sina morrhår mot oanade, nya sammanhang. Senare ska det visa sig att den där första förståelsen såklart är alldeles felaktig, men, som Feiler påpekar, den är fortfarande intressant. Att de är felaktiga berövar inte de embryonala tankarna deras skönhet. Vi är i ett radikalt ögonblick, innan verkets slutgiltiga betydelse fixerats, när verklighetens betydelse fortfarande är formbar. Annars präglas föreställningen av en egendomlig slumpmässighet. Under drygt en och en halv timme går vi igenom sju centrala begrepp från Kapitalet, uppblandade med samtida vittnesmål från migrantarbetare i Sverige. Man får väl se det som ett slags folkbildande försök – att dra ned byxorna på myten om Sverige som välfärdsstat och sätta det i sitt teoretiska sammanhang. Något sjungs, något talas, något spelas upp som ljudklipp från en mobiltelefon. Det finns en kör och det finns en operasångare, och så finns det en uppsjö av allsköns musikmanicker: mekaniska speldosor, självspelande pianon, ett automatiserat positiv som visslar astmatiskt. Som en ångvissla. Ljudkulissen är en skevande, maskinell kakafoni där igenkännbara melodier eller klanger ibland bryter igenom – liksom på väg att bli det vi vanligtvis kallar ”musik”, men ännu inte riktigt där, ännu inte riktigt fixerad, fortfarande formbar. Ibland slår Feiler på sin trumma, och ensemblen faller till marken. Så slår han igen och de reser sig. Ofta spelar han vindlande melodislingor på sin klarinett. De är mycket fina.
‍

Men det är svårt att förstå varför textpartierna som sjungs sjungs och varför partierna som talas talas. Varför viss text skanderas från gradäng och annan text spelas som små scener. När kören stämmer upp ett dovt, dissonant ackord är klangen suggestiv, men kopplingen till texten känns vag. Det är som att ackordet hade kunnat falla när som helst i texten. Aktörerna rapporterar (högst medvetet, för en anta) sin text rakt som nyhetsankare och går sina scenerier liksom av rutin. Det finns ingen känsla av angelägenhet, ingen känsla av rottrådar bakåt till en punkt av nödvändighet, där föreställningen måste se ut på just detta sätt, där de olika valen kommer ur ett brinnande begär att berätta något avgörande för sin publik. Känslan är av en process där någon frågat sig ”vad ska vi göra med detta för att det inte ska bli monotont” och någon annan svarat ”vi kan väl kanske sjunga?”. Variation för variationens skull – kanske också en brist på tillit till den egna konstnärliga idén: ett upplevt behov av att spexa av rädsla för att tappa publikens uppmärksamhet.

På ett sätt är väl slumpmässigheten passande för Tribunalens politiska agenda. Vänsterteater har länge vänt sig bort från idealiserandet av nödvändigheten, från känslan av att befinna sig i en värld där allt ger sken av att måsta se ut just som det gör. Ett radikalt ögonblick. Den slumpmässiga världen är formbar och mottaglig för politisk handling, dess slutgiltiga utformning ännu inte fixerad. Men tricket är att själva den öppenheten måste kännas angelägen. Den politiska effektiviteten hänger på ett begär efter just den öppna horisont som föreställningen avslöjat, en känsla av förundran över att sakernas tillstånd faktiskt inte måste vara som de är. En förnimmelse av den politiska handlingen möjlighet och nödvändighet. På Tribunalen går inte den energin fram; den känns förströdd, går liksom runt och sparkar grus. Och om syftet med föreställningen är folkbildande, att förstå migrantarbetares erfarenheter med Kapitalets begrepp, når analysen bara halvvägs: föreställningen talar om kapitalets roll, men berör knappast hur det är statens våldsamma gränsapparat som gör det möjligt för kapitalet att suga ut mervärde så hänsynslöst migrantarbetare: det överhängande hotet om deportation gör en människa oändligt exploaterbar. Man måste högakta Tribunalen för att de försöker göra en sådan här föreställning, men de fruktansvärda vittnesmålen om hur arbetare bokstavligen får kyssa stövel i 2020-talets Sverige hade förtjänat en angelägnare inscenering.

‍