"Jag tror det är vår där ute" belyser osmickrande delar av samtidskulturen

Cathrin Monell ser "Jag tror det är vår där ute", en monolog i ovanlig form som belyser osmickrande delar av en samtidskultur där reaktioner på berättelser får mer fokus än själva berättelsen.

“Jag tror det är vår därute” är en monolog som framförs av Maria Sundbom. Den baseras på boken Mi sa che fuori è primavera av Concita de Gregorio, i översättning av Mia Törnqvist. För konceptet står Gaia Saitta (även dramatiker och regi) samt Barberio Corsetti. Föreställningen har turnerat med Riksteatern och sista föreställningen var på Stora Teatern i Göteborg den 11 mars.
‍
Ett antal kvinnor i publiken sitter på scenen. De blir filmade och deras ansikten projiceras på fonden, när delar av monologen utgörs av brev till en mormor, en polischef, en domare. Till slut hämtas en man ur publiken upp på scenen och står där medan en pojkvän beskrivs. Det är en av slående få män i publiken - jag estimerar det från min plats på tionde bänkraden till runt tio procent män. Kanske anses ämnet, våld i nära relationer, angå kvinnor mer än män.

Vi ser samtidigt verket, och hur andra reagerar spontant som om de var den verkliga mottagaren av orden. Därigenom är vi publik dels till monologen, dels till andras reaktioner på den, precis som vi tar del av information idag. Vi vill helst veta vad andra tycker innan vi själva reagerar. Berättelsen framförs fragmentariskt, och vi får gradvis veta vad som hänt. En italiensk kvinna, Irina, huvudpersonen, har haft ett chefsjobb på ett stort internationellt företag baserat i Schweiz. Där träffar hon en kollega, en tysk man, och blir oplanerat gravid med tvillingar. Hon beskriver en tillvaro där hon kontrollerats med andra medel än våld – detaljerade anvisningar på post-itlappar för saker som hur lampan i badrummet ska tändas, hur barnen ska kläs, exakt hur många flingor de ska äta till frukost, hur mjölken ska värmas och till vilken temperatur. Men hennes beskrivning av denna kontroll bagatelliseras och avfärdas av dem hon berättar för. När Irina efter att ha provat parterapi till slut lämnar Matthias blir han ursinnig, för bort barnen och begår självmord. Irina ägnar flera år åt att söka efter barnen, men tvingas inse att hon aldrig kommer att kunna finna dem, eller ens få veta om de lever. Vi får utdrag ur Irinas tillvaro genom hennes korrespondens, som visar en desperat människas kamp för att bli lyssnad på, medan människorna hon vädjar till inte svarar längre. På så vis står hennes handlande i vägen för hennes egen sak. Hon orkar heller inte träffa sin familj, eftersom de inte vill prata om detta längre. Till slut förmår Irina gå vidare med sitt liv. Hon träffar en ny man. Hon reser, gör planer, har det bra, börjar kunna blicka framåt med mindre ångest.

I ett avsnitt går Maria Sundbom som det verkar ur rollen, talar om sig själv som Maria, om hur verklighetens Irina kom till en av repetitionerna i Sverige, att Maria bär ett armband som hon fick av regissören under repetitionsarbetet, utan att veta att det tillhört Irina. Allt detta kan vara sant – eller kan vara en illusion. Jag har inget sätt att veta. Istället funderar jag på om och i så fall hur det är viktigt. Jag associerar till vår tids besatthet av sanna historier, autofiktiva romaner, true crime, där själva sanningshalten blir anledningen till intresse. Ofta hamnar samtalet om ett verk i frågan ”Tror ni att detta är sant? Vad av detta är sant?” Jag undrar varför det är så avgörande för mångas upplevelse. Därför att den här berättelsen berör på egna meriter, utan att vi behöver veta om den bygger på en sann historia.

“Jag tror det är vår därute” är en monolog, men ovanlig i sin form. Det är ett lyckat grepp att låta monologen vara fragmentarisk och ibland interaktiv, så att vi får se enskilda publikmedlemmar gestalta mottagaren av dessa brev, mejl, tacktal – och vi ser deras spontana ansiktsuttryck i förstoring projicerad på fonden. Det belyser en osmickrande del av samtidskulturen: Vi vill gärna se hur andra reagerar på något, innan vi själva visar upp vår egen reaktion. Vi vill helst veta vad den rätta, trygga åsikten är innan vi tar ställning. Oftast kanske genom att läsa kommentarer i sociala medier – mer sällan numera genom ledartexter och recensioner i traditionell press, ens online. Här förstoras reaktionen upp, och de filmade ansiktena blir meterhöga - medan Maria Sundbom förblir i människostorlek. Berättelsen tar en mindre plats än reaktionen på berättelsen.

‍