Iraqi Bodies målar med noggrant utvalda färger i föreställningen "Aleph"

Frida Boson ser Iraqi Bodies "Aleph". En visuellt stark föreställning som känns som en gåta.

”Det är lite som bildkonst” hör jag mig själv säga till min vän strax innan insläpp. Detta är tredje gången jag ser Iraqi Bodies och jag är beredd att hålla med mig själv. Scenkonstduon Iraqi Bodies, bestående av Anmar Taha och Josephine Gray, gör ofta visuellt starka föreställningar. 

Den här gången är det svart färg på ett kritvitt ark. En vit scen med tre svarta gestalter och tre geometriska figurer: en kub, ett klot och en kon, även de svarta. På väggen bakom finns bilder av samma figurer, fast oskarpa, i rörelse, vilket skapar en synvilla, ett slags förvirring av avstånd. Rummet är rökfyllt, men något mer gör allting extra suddigt. Ett nät med transparent tråd och täta maskor hänger någon meter framför första raden. Ljuset är kallt och konstant. En av gestalterna, en man med hatt med en hammare i handen träder fram. Under föreställningens gång ser vi även en kvinna, mestadels med ansiktet täckt av sitt långa hår, och en tredje figur iklädd en mask som liknar ett varghuvud. Konturer och kropp framträder tydligt och men med avsaknad av ansikten, med undantag från det långa håret som stundtals blottar kvinnans mimik. 

Jag hör en berättarröst berätta om en mans eviga letande efter den perfekta stenen och så snart den är funnen kastas den ut i havet varpå historien börjar om. Mot slutet av föreställningen hörs rösten igen, denna gång berättande om en raserad mur och barn som speglar sig i skärvorna. Förfall och födelse.

Förutom de två ljudspåren och en melodi i början och i slutet är det enda som hörs skådespelarnas fotsteg och andning. Tempot är långsamt. Interaktionen mellan de tre personerna sker då och då nästan ceremoniellt med hammaren som något slags vandrande fackla som överlämnas från mannen till vargen, till kvinnan och slutligen tillbaka till mannen. Två av symbolerna knuffas med stor ansträngning en liten bit på golvet mot oss. Kvinnan gör en ansträngd dans, runt runt i cirklar - en sorgedans? Hon ber en bön på golvet. Mannen och vargen står där som två stilla följeslagare. 

Jag märker att jag stundtals längtar efter att mer ska hända i rummet, och ändå finns en spänning, något klaustrofobisk ständigt närvarande. Dessa mörka gestalter med långsamma och bestämda riktningar - vilka är de? Det är en drömsk stämning och vad som stämmer eller inte spelar kanske ingen roll. 

Det är befriande att Iraqi Bodies målar med noga utvalda färger och penseldrag, inte för att tjusa sin publik, utan för att verkligen undersöka något. Scenbilderna följer med ut i foajén, på promenaden hem. Det känns som en gåta. 

___

FOTO: Anmar Taha