Intryck från Improfest

I slutet på sommaren var Cathrin Monell på Improfest på Konstkollektivet i Mölndal. Här delar hon med sig av sina intryck.

Jag tar en helt vanlig expressbuss från Radiomotet mot hållplatsen Mölndals stadsmuseum. Bussen går förbi industrier och shoppingcenter, på vad som är mångas första vecka tillbaka på jobbet efter semestern. När jag reser på mig för att gå av i vad som för mig är okända kvarter, vänder sig kvinnan som redan står beredd vid bussdörren om och ser forskande på mig. Och när vi kommit ur bussen, ner på asfalten, säger hon: “Ursäkta mig. Ska du på Impro-festivalen?”

Vi hjälps åt med Google maps, för att hitta Konstkollektivet i Mölndal, som är platsen för festivalens första kväll. Innan vi kommit halvvägs dit, ansluter ännu en kvinna, och frågar om vi också ska på impro: “Ni hade så färgglada kläder, så jag tänkte att ni skulle dit.” Jag är klädd för kvällen i orange från topp till tå, så omdömet stämmer. Med gemensamma ansträngningar hittar vi snabbt vårt mål.

Vi är där i god tid, och innan kvällens program har börjat har jag talat med de som satt sig på stolarna omkring mig. Där är tjejen som har cyklat från mellersta Tyskland för att vara med på festivalen - hon hyssjar åt de som gör för stor sak av det. Där är de som varit med på någon av de många workshoparna på programmet, eller planerar att hinna med en senare i veckan. Där är jag, och kanske någon mer, som helst ser på, tar intryck, och lär sig ett tag till.  Och där är många, kanske en majoritet av de närvarande, som kommer att uppträda på scenen under kvällens gång.

Improfest är en årlig internationell festival för improvisationsteater i Göteborg. Alla workshops och alla föreställningar är på engelska. Föreställningarna under kvällen är vitt skilda i stil och uppbyggnad. Varje föreställning har ungefär en timmes tid till förfogande. Första föreställningen på onsdagskvällen heter “OMG! I can´t even - The improvised realityshow” och utgår från en av onsdagens workshops, med Bodei Brouwer. Efter publikens förslag får vi se en återträff av en dokusåpa där deltagarna har tävlat i att klättra uppför höga byggnader, för en chans att vinna ett år i Vita huset - som boende, inte som president. Vi får se återblickar till intrigerna under säsongen och fler intriger utvecklar sig i “studion”.

Nästa föreställning, med norska gruppen “Far and the rest of the family”, är en snabb kavalkad av kortformsimpro, med ett gäng som framstår som rejält sammansvetsade och samspelta. Och som i hög grad anspelar på sina intryck från Mölndal i sina repliker. Därefter följer Phil Lunn, med soloföreställningen “Phyllida sings”. Bakgrundshistorien är att Phyllida är på turné och sjunger sina största hits vid pianot. Efter förslag från publiken improviseras dessa fram - hits som “Rich and tall”, en hyllningssång till skatteverket, och två sånger om Phyllidas nya hobbies - när publiken föreslår taxidermi och svampplockning kommer halsbrytande sånger om detta med en gång.

Kvällens sista akt är The serious duo, där göteborgsimprovisatörerna Agnes Edvall och Anton Romanus utgår från en trave böcker på scenen. Publiken får ge förslag på vilken sida i varje bok som ska användas, och med hjälp av ett stycke från varje bok improviseras en räcka scener fram, som tematiskt hänger ihop till en helhet.

När jag ska åka hem har expressbussen slutat gå, och den buss jag ska med går från en annan hållplats längre bort. Den går bara två gånger i timmen, så jag skyndar mig iväg efter den sista föreställningens slut. Jag får vänta länge på bussen, och jag beklagar för mig själv att jag inte tog mig tid att stanna på festen och säga hej då i lugn och ro. För både publik och skådespelare på improfesten är ett bjussigt gäng både angelägna om att ha en kul kväll, inkludera alla som är där, och skapa något tillsammans.

Och vardagskvällarna kommer att vara många och långa nog i höst.

‍

...

Bild: Konstkollektivet

‍