I Vitlycke lever drömmarna

I helgen firade Vitlycke Center for Performing Arts sitt 10-årsjubileum. Vi på redaktionen åkte dit för en rundtur och pratstund med centrets grundare, Francesco Scavetta.  

Nästan dagligen passerar jag Masthuggstorget och varje gång tänker jag på installationen “Får drömmar plats i Göteborg?” som var en del av ett konstprojekt med samma namn initierat av Sebastian Rudolph Jensen och Speakerbreather. På ett träplank stod det målat RIP Truckstop Alaska, RIP Sjöbergen och RIP Konstepidemin innan Trafikkontoret bestämde sig för att riva monumentet. Alla RIP-platserna hade den gemensamma nämnaren att de på ett eller annat sätt hotats av nedläggning. Antingen som följd av chockhöjda hyror eller att Stadsbyggnadskontoret eller vilka de nu är haft andra planer för hur “deras” stad ska se ut. 

Vi ska inte fördjupa oss i någon Higab-debatt här och nu, men ni fattar grejen: ibland behöver man lämna stan för lite utopisk input. Lägligt nog firade Vitlycke Centre for Performing Arts sitt 10-årsjubileum i helgen, så i min mors röda volvo med kaffe och hamburgare från McDonald’s drog vi norrut på E6:an. Träden var orange och Uddevallabron lika vacker som vanligt. Innan vi nått Bohusläns ände svängde vi av på riksväg 104, förbi hällristningar, hästgårdar och en vilande camping. Där, till synes mitt i ingenstans, ligger Vitlycke CPA. 

För den som inte känner till: Vitlycke CPA är en konstnärsdriven plats i regi av dansaren och koreografen Francesco Scavetta. Centret drivs med syfte att erhålla en inspirerande miljö för konstnärer att skapa, utforska och experimentera i. Varje år kommer konstnärer från hela världen på residens och stannar i ett par veckor och bor och arbetar på plats. Däremellan spelas egna föreställningar och det gästas av produktioner från bl.a. Riksteatern.

Väl på plats möts vi av Rūta Qallaki som jobbar på centret. Hon visar in oss i rummet “ateljén”, där vi får pausa en stund medan hon springer lite ärenden. Vi känner oss genast oförskämt bekväma bland soffor, växter, kuddar och trägolv. En tekopp senare är Rūta tillbaka och vi får en rundtur i den jättelika byggnaden som rymmer ateljé, studio, blackbox och sovplatser. Tillslut springer vi också in i Francesco. Innan vi slår oss ner för en pratstund tar vi en bild på gårdsplanen, kryckan han för tillfället går med kastar han hastigt iväg. 

– Jag var på en av de bästa klinikerna i Europa och opererade höften nyligen, berättar han med ett leende. Jag borde vara läkt nu men jag har inte gjort så mycket rehab som jag ska, det har varit för mycket repetitioner. 

Francesco koreograferar dansföreställningen HOME MOVIE som har sin pre-premiär på Vitlycke under helgen, och tiden inför har varit intensiv. Under samtalet som följer inleder han med att berätta om de senaste årens projekt. Han framträder som en person med tusen bollar i luften och pratar passionerat och i högt tempo, så det tar ett tag innan vi får luft att fråga hur allting egentligen startade. Att han av alla platser kom att starta sin verksamhet i just Vitlycke för tio år sedan. 

– Att jag hamnade här var inte någon strategisk plan utan ett val jag baserade på ren intuition, säger han. Dessutom var de lokaler jag hade tittat på i Oslo alldeles för dyra, så det bidrog också, lägger han till. 

Visionen kom i första hand, praktikaliteterna fick lösa sig vartefter. Vid den tidpunkt som Francesco köpte Vitlycke fanns ingen finansiering klar för att rusta upp byggnaden eller driva verksamhet. Han beskriver hur han skickade ansökan efter ansökan och fick avslag efter avslag, tills han tillsut fick napp hos den mest oväntade finansiären, Boverket. 

Med finansieringen klar kunde drömmen börja förverkligas. När Francesco utformat verksamheten har han utgått mycket från hans egna resor runt om i världen som dansare och koreograf. Utifrån de önskemål och förutsättningar han själv har haft har han försökt skapa en plats som utgår från konstnärens behov. Under vår rundtur runtom i huset syns det tydligt. På väggarna har verk lämnats från bildkonstnärers residens, och byggnaden är utformad utifrån en tanke om att vara ett produktionshus snarare än ett publikt forum. Det är till för människorna som ska vistas och skapa där.

Francesco beskriver att en stor fördel med att ha så mycket resurser är att han inte behöver resa så mycket som förut. 

– Innan kunde jag åka till Island, Japan, Frankrike och Italien för att repa in samma verk men med olika dansare, nu kan jag bara be alla att komma hit, säger han och tillägger att det är skönt att ta det lite lugnare numera. Under pandemin tycker han dock att det blev lite väl lugnt, men det är tydligt att han inte är sen med att ta igen den tid som gått förlorad. Vi hinner knappt med att uppfatta alla turnéplaner, projekt och planer som är i rörelse. När klockslaget för premiären närmar sig blir det dags att avrunda samtalet, men först frågar vi Francesco hur han ser på de kommande tio åren och hur han vill att Vitlycke utvecklas. 

– Det finns så mycket att göra! Vi har en vildvuxen del av trädgården som vi vill göra något av, kanske arrangera utomhuskonserter eller liknande, säger han. Sedan följer en lång lista på mer därtill. Han vill bland annat skapa fler trädgårdar, bygga en till studio och utveckla arbetet med att anordna aktiviteter för barn och unga. 

Framåt skymningen närmar vi oss premiärvisningen av HOME MOVIE och det dukas upp med snittar, cider och bakelser. Vi ser en föreställning som är interaktiv, visuellt lekfull och poetisk. Enligt Francesco handlar HOME MOVIE om minnen från barndomen, om hur sommardagarna bara pågick, flöt samman och blev drömska. På den kolsvarta vägen hem söderut tänker jag på platsens betydelse för konsten. Att lekfullheten och fantasin kanske har bättre chans att överleva bortom staden, där konsten inte behöver konkurrera med Hotell Draken och Moreno Pizza. I Vitlycke får drömmar plats.

Foto: Linda Brelin