I samtal med Vara Riksteaterförening

På den västgötska slätten, mitt emellan Skara och Alingsås, ligger den lilla köpstaden Vara. En plats som för tjugo år sedan gjorde sig ett namn på kulturkartan när Vara Konserthus slog upp sina dörrar för första gången. Här verkar också Vara Riksteaterförening, en av landets alla riksteaterarrangörer som på ideell basis arrangerar scenkonst på sin ort. Märta Jungerfelt träffar deras ordförande Maria Bengtsson på Conditori Nordpolen i centrala Vara för att prata om ideellt engagemang, arrangörskap och att verka på en mindre ort. 

Det var i somras som Maria och jag blev bekanta genom ett jobbsammanhang. Efter att jag och min kollega hade festat med middag på den lokala grillen tog Maria oss under sina vingar och visade oss runt i stan: förbi det kleinblå stationshuset, en mängd överlevande småbutiker och vidare till torget där minigolf, en orkester och EPA-dunkare samsades om uppmärksamheten. Vara gav intrycket att vara en vital plats där i junihettan, så likt en skata som söker guld åkte jag tillbaka till Vara för att krama ur Maria allt som finns att veta om ideellt engagemang, platsen och vad som motiverar henne att bidra till stadens kulturliv. 

Maria och jag återses en eftermiddag i vårvintern på Conditori Nordpolen i Vara. Vi beställer varsin tallrik bakad potatis med skagenröra och slår oss ner på det myllrande kaféet för vår pratstund. Efter att vi avklarat att uppdatera varandra om vad som hänt sen sist börjar jag genast förhöra Maria om hennes scenkonstengagemang och hur det kom sig att hon flyttade till trakten för snart 30 år sedan. 

– Då när vi flyttade hit på 90-talet så var Vara mest en köpstad som för många låg i periferin. Många tycker nog det är konstigt att bosätta sig här för det finns varken sjöar eller vatten, säger Maria lite skämtsamt. 

Det var kärleken och möjligheten till att bo i ett hus på landet som gjorde att Maria lämnade Göteborg och storstadsliv bakom sig. Hon bor sedan dess en bit utanför Vara där hon har sin textilverkstad. Genom åren har hon följt Varas utveckling och märker en stor skillnad i synen på staden sedan Vara Konserthus öppnade för snart tjugo år sedan.  

– I och med konserthusets öppnande så gjorde sig Vara plötsligt ett namn som en relevant plats för konst och kultur. Det har gjort något med platsens karaktär, säger Maria. 

Kort efter att konserthuset var invigt blev Vara dessutom utsedd till årets kulturkommun, en utmärkelse som också hjälpte till att öppna upp för vad som kan rymmas i Vara. 

Maria är själv högst delaktig i att bidra till Varas kulturliv då hon sedan tio år tillbaka är ordförande för Vara Riksteaterförening, en av landets ca 200 riksteaterföreningar som arrangerar turnerande scenkonst på den egna orten. Vara Riksteaterförening arrangerar framförallt talteater och dans och snittar på tio arrangemang per år. 

Det lyser i Marias ögon när hon talar om föreningsarbetet. När vi träffas är föreningen i färd med att arrangera Riksteaterns föreställning “Hockeymorsa, hockeyfarsa”, som de på grund av tematiken mycket passande har valt att ta till hockeyorten Grästorp i samarbete med bygdegårdsföreningen och hockeyklubben där. Sådana sammanhang ger energi, inte minst för publiken, menar Maria.

Och det är mycket med föreningen som både kräver och ger energi. Alla är ideellt engagerade, en struktur som vilar mer på lust och vilja än plikt. Engagemanget tar mycket tid i anspråk, men på något annat sätt skulle Maria inte vilja ha det. 

– Idag skulle det inte räcka för mig att gå tillbaka till att vara kulturkonsument, då skulle allt det roliga försvinna, säger hon. 

Det roliga består i allt från att som arrangör åka på utbudsdagar, boka föreställningar, ordna med bygg och bärhjälp och marknadsföra tillställningarna så att publiken dyker upp. Det mesta arrangeras i samarbete med konserthuset, vilket ger draghjälp då publiken hittar dit – men det finns också nackdelar. 

– Det är givetvis behändigt att samarbeta med en institution, men som ideell arrangör är det lätt att gå under radarn och bli lite osynlig. Det kan kännas lite trist ibland, säger Maria. 

Samtidigt som föreningen kämpar med synlighet upplever Maria att hon genom arrangörskapet är med och deltar och bidrar till orten. Hon uttrycker en känsla av mening och gemenskap, något hon också delar med de andra i sin styrelse. Och det stannar inte vid att bara handla om ett delat scenkonstintresse.

– Att vara ideellt engagerad som scenkonstarrangör är större än bara kultur, det är att delta i demokratin och samhället i stort, säger hon. 

Under vårt samtal blir det tydligt att det just är deltagande som är den motiverande faktorn i det ideella engagemanget, och möjligheten att ge människor på orten meningsfulla scenkonstupplevelser. Maria lyfter ett särskilt minne från när de arrangerade poeten Ismael Atarias föreställning “Bokstavsängeln” på Vara Folkhögskola, en självbiografisk föreställning om att gå igenom skoltiden med ADHD. 

– När vi arrangerade “Bokstavsängeln” uppstod det där magiska mötet med publiken där tema och tilltal verkligen träffade rakt in, säger Maria. 

När bakpotatisen är uppäten och vi rundar av med tårtbuffé och kaffe frågar jag Maria vad hon drömmer om framåt. Hon tänker efter en stund.

– Drömmen är att inte känna sig bara som en kulturtant, skämtar Maria men utvecklar: 

– Det sker något spännande när man kommer bort från sammetssalongerna och kan erbjuda scenkonst som kommer från publikens längtan och träffar en nerv. Det är min strävan att kunna ge det. 

___

FOTO: Privat