Göteborgsoperans "Charlie och chokladfabriken" är en sinnlig explosion

Oliver Jähnke har sett Göteborgsoperans uppsättning av “Charlie och chokladfabriken” och hyllar föreställningens färgsprakande detaljrikedom.

Göteborgsoperan tar sig an Roald Dahls klassiker Charlie och Chokladfabriken och det är storslaget, färgstarkt och påkostat, som alltid när institutionen sätter upp musikal. Jag ler mig igenom nästan varenda minut av föreställningen och är efteråt så upprymd att jag nästan dansar ut i foajén.

Den klassiska berättelsen känner nog de flesta till. Den fattiga, fantasifulla Charlie som älskar choklad får otroligt nog tag i en guldbiljett som säkrar hans plats som ett av fem barn som får besöka Wonkas chokladfabrik. Det är en tokig, aningen surrealistisk berättelse med en kärna som uppmuntrar till att våga drömma. 

Det är fyra barn, två tjejer och två killar, i 12-årsåldern som alternerar rollen som Charlie, som finns med i nästan varenda en av föreställningens scener. Ikväll är det Leo Stadelman Andréas som axlar titelrollen och han imponerar inte bara genom sin konstanta närvaro, utan också med en mycket säker sångröst som bär genom Charlies solosånger. 

I rollen som den tokige chokladfabriksdirektören ser vi The Ark-stjärnan Ola Salo och han river av både skratt och applåder från publiken genom sin rolltolkning. Hans stjärnglans smickrar publiken, men jag tycker att han står i skuggan av de otroligt välutbildade och proffsiga musikalartister han har bredvid sig. Samtliga av de medverkande i de större rollerna har många års erfarenhet från musikalscenen och de bildar ett otroligt stabilt gäng som levererar under varenda ton och replik.  De större rollerna backas upp av en lika välutbildad ensemble som briljerar som allt från steppande oompaloompier till balettdansande ekorrar.

Det är inte bara de som står på scen som förtjänar ett omnämnande. Scentekniker, kostymörer, koreografer, rekvisitörer och allt däremellan är också stjärnor i den här showen. Det är en aldrig sinande ström av ny scenografi och rekvisita som rullas in i scen efter scen och jag vågar knappt tänka på hur många olika kostymer som måste sytts upp inför denna uppsättning. Vi får störtande jetplan, detaljrika soptippar och naturligtvis det inbjudande godislandskapet i Wonkas fabrik.

Godiset bör väl ändå nämnas. Redan innan föreställningen börjar så hör jag några på raden bakom som tycker att det luktar choklad i salongen. De spekulerar kring huruvida det finns utplacerade fläktar som sprider chokladlukt, eller om det är placebo. Oavsett vilket så vattnas det i munnen både innan och under föreställningen och jag kan tänka mig att foajén säljer ovanligt mycket godis i pauserna.

Min enda kritik av denna närapå perfekta scenkonstupplevelse är skämtandet om tjockhet. Augustus Gloop, här spelad av en skådespelare i fatsuit, äter och smaskar och det upprepas gång på gång att han är tjock och därför förtjänas att hånas. Jag tänker att vi har kommit längre än att upprepa kroppsskammande på teaterscenen och önskar att man hade jobbat runt detta på ett mer kreativt sätt.

På Göteborgsoperan är det ofta storslaget och detta är inget undantag! Går du och ser Charlie och Chokladfabriken så kan jag nästan lova att du går därifrån med alla sinnen mättade. Förutom smaken, som kommer vilja ha sig en chokladkaka på hemvägen.

‍

FOTO: Lennart Sjöberg