Recension
Göteborgs Dramatiska Teater skildrar längtan och sårbarhet i Lars Noréns "Om kärlek"
Cathrin Monell
Cathrin Monell har sett "Om kärlek" På Göteborgs Dramatiska Teater. Hon ser en föreställning som skildrar längtan och sårbarhet, i kontrast till Noréns annars djupa pessimism.
Publiken sitter placerad på tre sidor av scenen. De lösa stolarna är placerade i nivå med själva scenen och begränsar scenens storlek. Till att börja med finns knappt någon rekvisita på scenen: en stereo på en bänk vid väggen, ett väggfast skåp i hatthyllehöjd med torkade blommor ovanpå, en väggfast lampa. Bredvid scenen finns också ett par pallar som används och flyttas runt under pjäsens gång. Bara en antydan till inredning, som kan vara både en bostad och en offentlig lokal på samma gång.
Göteborgs Dramatiska Teater sätter upp Lars Noréns pjäs Om kärlek från 2010 i regi av Marcus Carlsson. I programmet beskrivs pjäsen som “en relativt bortglömd Norénpjäs”, med stark koppling till Noréns egen tillvaro som den beskrivs i En dramatikers dagbok.
De sex skådespelarna - Erik Åkerlind, Mia Eriksson, Carl-Markus Wickström, Hanna Ullerstam, Christian Olofsson och Oskar Lundblad - kommer in gemensamt och hälsar tyst publiken. Flera av dem slår sig sedan ner på stolar i publiken. Därifrån, från publikplats, kommer stora delar av pjäsen att spelas. Men inledningen spelas offstage, ute i entrén, bakom ett fördraget draperi. Bara rösterna når oss.
Noréns pjäs bygger på repliker som kan betecknas som readymades eller plattityder. Ett replikskifte som återkommer är “Vad ska du göra sedan?” - “Vad menar du med sedan?” Och ensemblen levererar dessa repliker med en nerv som blottar desperationen och oförmågan, såväl som längtan efter något mer. Vi vantrivs i våra liv, men även när vi försöker förändra dem förblir det likadant.
Rollerna har inga namn, inte heller i programbladet. De berättar samma anekdoter och säger samma repliker till varandra. Tid och rum är flytande för karaktärerna själva. De frågar varandra hur länge de varit tillsammans och vet inte svaret. De frågar varandra var de befinner sig. Jag får uppfattningen att de sex rollerna egentligen gestaltar färre personer, genom att de upprepar samma repliker och delar personlig historia med varandra. De är diskret klädda, och ibland byter alla personerna synligt och samtidigt platser.
När jag har läst Noréns pjäser i bokform har jag upplevt dem som djupt pessimistiska. Men i Göteborgs Dramatiska Teaters uppsättning öppnar sig istället en längtan efter någonting som livet skulle kunna vara istället. I minspelet och intensiteten visar ensemblen upp en längtan efter något mer än ett liv som består av upprepningar och klyschor. En längtan efter att vara ärlig, uppriktig och sårbar tillsammans med en annan. Och att våga välja, trots att det innebär att samtidigt välja bort.
Den lågmälda spelstilen och avsaknaden av avstånd till publiken får också effekten att vi kan få upp ögonen för hur vi har det i våra egna liv. Vågar vi sluta upprepa det vi hör andra säga, och istället bli mer autentiska i våra relationer? Här använder Göteborgs Dramatiska Teater förtjänstfullt en text med repliker fyllda av oförmåga och låsningar, och spelar den på ett vis som gör så att den öppnar sig. De visar oss att det finns en möjlighet att göra något annat med vår tillvaro - om bara vi vågar ta steget och välja.