Fokus på patologisering och barns utsatthet i "Tre saker"

Cathrin Monell har varit och sett Tre saker på Hagateatern. Hon ser en poetisk föreställning om samhällets sven mot barn.

Foajén på Hagateatern, där dagens föreställning med Kvalitetsteatern ska spelas, fylls med olika människor. Pjäsen är från åtta år, så där finns en del barnfamiljer. Några damer med biljetter från Abundo. Jag hör en del kulturfolk som diskuterar olika pågående projekt. Och ser några svartklädda, svartsminkade tonåringar. Det är eftermiddag på en av Göteborgs fria teatrar.

Kvalitetsteatern är en queerfeministisk frigrupp, som startades 2011, med fokus på scenkonst av, för och med ett hbtq*-community. Tre saker är en pjäs med manus av Sara Ebenfelt och i regi av Eddie Mio Larson. I rollerna ses Johanna Essie Sjögren och Rebecca Riggo. Ljusdesigner är Max Mitle. Musiken, komponerad av Kristin Rosendahl, och inspelad av Ellen Kjellberg (klarinett), Hanna Ekström (fiol) och Michaela Bellussi (marimba). Pjäsen kommer att spelas på andra platser i Västra Götaland under våren.

Scenrummet består av en stor, begränsad låda där utsidan är synlig runt om, som ett dockskåp eller ett diorama. Rummet är möblerat med två sängar med stålramar och en smal gång emellan. På båda finns täcken, på den ena sitter en stor mjukiskanin. På golvet en gammaldags resväska av papp. På högra väggen en rund analog väggklocka. På den vänstra antar jag att det finns ett fönster - det är en vinkel jag inte ser från min plats, men jag ser på golvet ett blåaktigt sken av en måne som lyser in. Väggarna och taket är målade i en eller flera svårbestämda mörka nyanser - de tycks skifta färg med belysningen under föreställningens gång.

Tvillingarna Lyra och Ronja, två flickor med flätor i olikfärgade pyjamas, håller på att packa väskan. Pjäsen inleds med att en poetisk text, som också är tryckt på programbladet, läses upp av en röst i högtalarna medan tvillingarna speglar varandra i långsamma rörelser. En drömsk inspelad musik spelas under största delen av föreställningen. Bara vid ett par tillfällen tystnar musiken abrupt och ljuset tänds, och så betonas vändpunkterna i berättelsen.

Ronja har ett syndrom och ska hämtas av vårdarna innan hon fyller tolv - och det gör de båda snart. Hon kommer att föras bort, isoleras och bara få ha knapp och övervakad kontakt  med de närmaste. Tvillingarna leker tre saker - som jag känner igen som en uppvärmningsövning från improvisationsteatern. Tre saker - som du tycker om med mig. Tre saker - som du kommer att sakna när jag har åkt. Och det som vårdarna har diagnostiserat syndromet med - det är också tre saker. Tre ganska slumpmässiga och små saker, när vi får veta vad det är.

Pjäsen har högt tempo i ordväxlingarna, och den ständiga frågan Tre saker framstår mer som ett sätt att våga fråga svåra saker än som en lek. Att försäkra sig om den andra tvillingens kärlek, att skapa minnen och en berättelse nu när de måste skiljas. Deras glada, uppskruvade sätt att försöka dölja oron de båda känner är väl fångat. Tvillingarna gestaltas med värme och medkänsla, och så att jag känner igen dem i personer jag har mött. 

Som de flesta dystopier fokuserar Tre saker vår blick på problem i vår egen värld. För mig sätter pjäsen ljuset på hur diagnoser och patologisering har kommit att bli fokus under de senaste decennierna. Där tecken som kanske främst är symptom på att skolan fungerar dåligt plus stress från sociala medier och ständig uppkoppling blir till diagnoskriterier och kan avgöra både barns och vuxnas möjligheter och framtid. Hur vi som människor så gärna vill dela in varandra i kategorier.

Jag tänker på vilket svek det är mot barnen, och undrar vad det gör med deras självbild. Mamman i pjäsen har abdikerat - det nämns bara att hon sover, avtrubbat och bedövat. Ronja ser inget behov av att ta farväl av henne. Jag kan inte minnas att någon ytterligare förälder nämndes i pjäsen. I stället finns de anonyma vårdarna som ska skydda samhället och familjerna från barnen - för att de kanske skrattar på fel sätt.

Jag hör eller ser inga spontana reaktioner från barnen i publiken, och jag undrar hur de minsta uppfattar pjäsens tema. Samtidigt är ju det här med diagnoser, selektering och utslagning något som barnen möter i skolan varje dag. Jag tror verkligen att pjäsen talar med, och har något viktigt att säga till, oss alla i publiken. Dess poetiska tilltal och öppenhet för tolkning visar oss på frågor som borde diskuteras mer - eller på ett nytt sätt.

‍